BOKEN: Ulrika Hansson trevar efter tonen i roman nummer två

Fannys väg

Ett par år efter debuten med romanen ”Jaktlaget” som övertygade kritikerkåren och renderade henne en nominering till Runebergspriset är Ulrika Hansson tillbaka med en ny roman.

Det sägs att den andra boken är den svåraste, och kanske är den alldeles särskilt svår om den första var en fullträff.

Fanny är ensamstående mamma till tonåringen Sam. De bor på 62 opersonliga hyreskvadrat i ett grådaskigt Helsingfors. Fanny sliter på en annonstidning, Sam blir mobbad i skolan.

I periferin finns en pappa som ska förverkliga sig själv som musiker och inte hinner förära sin son mer än enstaka emojis på WhatsApp.

Ursprungligen kommer Fanny från Österbotten. Där har hon ännu kvar sin gamla pappa, lite släktingar och ett ödehus. Det är där hon och sonen tillbringar loven och det är dit de flyr när mobbningen kulminerar och Fannys skitstövel till chef överträffar sig själv i jobbighet.

Flytten är ett experiment. Fanny har fått ett årslångt vikariat med möjlighet till förlängning. Hur Sam ska acklimatisera sig i en för honom helt ny värld är ett frågetecken.

Men det som visar vara ett ännu större frågetecken är hur Fanny ska klara av att återvända. Återkomsten till bygden väcker minnet av ett barndomstrauma kantat av sorg och obearbetad skuld.

Romanen är kompetent berättad. Det märks att Hansson är journalist till vardags och textproffs. Hon växlar smidigt mellan olika tidsplan.

Hon har blick för både miljöer och psykologi och varvar vigt mellan lättsamt och nattsvart och mittemellan. Ändå är det som om hon hade svårt att riktigt hitta den rätta tonen.

Boken har drag av gesällprov. Det är uppenbart att Hansson kan hantverket. Hon vet att man gärna ska uppväga mörker med ljus, att konkretion är bra och att förutsägbarhet är en dödssynd. Men att kunna berätta en historia är inte detsamma som att skriva en historia som måste berättas.

Nu dröjer det en bra bit in i boken innan nödvändighetens älvstoft infinner sig. Så pass länge att jag hinner börja tvivla på det som till slut visar sig vara bokens pulsåder.

Hansson jonglerar flera motiv. Det är återkomsten – en variant av det ganska slitna fly storstaden, varva ner och hitta hem-temat. Och så är det relationen till sonen, att vara ensamstående mamma och försöka göra rätt när ens barn far illa.

Dessutom är det relationen till pappan som visar sig rymma många outtalade och obearbetade skikt kopplade till förlusten av mamman och inte minst brodern i en ödesdiger olycka en vinter för länge sedan. Här odlar Hansson diverse mångförgrenade och kanske inte alltid helt trovärdiga spänningsmoment.

Därtill finns bygden med banken som hotas av indragning, gamla hus som förfaller invid nya skrytbyggen och en uppsättning original som samlas på macken för att skvallra, men aldrig riktigt prata: Locket på är bygdens universalmedicin i såväl mack som koja.

För mer chicklit- och feelgood-artade spår står den modemedvetna huvudstadsväninnan Nettan och barndomskompisen och heavy rockaren Klaus.

Det är inte sällan i samtalen med dem som Fannys förflutna tar form för läsaren och den informerande funktionen i dialogen kan ibland bli lite väl uppenbar.

I ”Jaktlaget” var det särskilt den realistiska och inkännande blicken på landsbygden som imponerade på många. Också i ”Fannys väg” är det uppenbart att Hansson kan sin landsbygd.

Ändå förblir den en samling landmärken och typer och konstateranden man sett och hört förut. Något som klingar alltför bekant snarare än öppnar för nya insikter.

Det händer att boken är riktigt roande. När Nettan kommer och kulturkrockar med de dialekttalande ungkarlarna i byn eller när Klaus och Fanny går på aikido och lär sig att sätesmuskeln är själens muskel.

Men frågan är om boken egentligen vinner på att vara roande. Om den verkligen måste det då ärendet egentligen tycks vara oroande.

Det dröjer, men det kommer en punkt när Hansson slutar bevisa vad hon behärskar och börjar berätta. Då utkristalliserar sig skulden som ett huvudtema i texten och närbilderna avlöser varandra.

Det är där Hansson kommer åt att briljera. Inuti huvudet på sin Fanny, med stövlarna i skogens mossa, i konflikterna där spottet yr och tystnaden dånar, ansikte mot ansikte med den som skulle bära din skuld.

Det är i förhållande till fadern, sonen och skulden som Hansson till sist hittar in under huden. Hon erbjuder en förlösning som är skickligt vag, inte som en cliffhanger direkt, men som livet, öppen för en fortsättning. Och nu när hon har skrivit sig igenom gesällprovet väntar jag med spänning på fortsättningen.