BOKEN: Turtschaninoff briljerar i fiktionens frirum – aktuell med nyutgåva av Helsingfors-fantasyn "Underfors"

Här står vi i farstun till pandemins tredje år. Somliga i karantän, somliga isolerade, alla fortfarande i någon mån begränsade av restriktioner och rädsla för att smitta eller bli smittade. Det är svårt att inte bli skogstokig. Svårt att inte längta bort. Men vill man resa tryggt får man än så länge göra det i fantasin. Förslagsvis med hjälp av litteraturen.

Med romanserien ”Krönikor från Röda Klostret” har Maria Turtschaninoff befäst sin position som en av de stora samtida fantasyförfattarna, inte bara i Finland utan också internationellt. Hon förvaltar det fantastiska stråket i den finlandssvenska litteraturen: arvet från Topelius, Jansson och Sandman Lilius. I hennes kölvatten visar författare som Karin Erlandsson och Henna Johansdotter prov på bärkraften i det övernaturliga. Turtschaninoff är nu aktuell med en nyutgåva av romanen ”Underfors”. Boken, som kom ut för första gången 2010, bjuder på urban fantasy med Helsingfors som spelplats. Den utspelar sig både ovanför och under marken, längs Kronohagens gator och nedanom dem, i en stad som breder ut sig under huvudstaden och rymmer en värld befolkad av troll, häxor, skogsrån och andra arter av ”Liliths barn”.

Tonårstjejen Alva hemsöks av minnen hon inte har. Det finns en tid före den trygga tillvaron hos adoptivföräldrarna i Kronohagen. Erfarenheter som gjort henne vaksam och rest murar kring minnet av hennes tidigaste barndom. Nu börjar den göra sig påmind. Fjärilar uppmanar Alva att minnas. En mörk, tilldragande främling börjar uppsöka henne. Han vet berätta att Alva egentligen tillhör ett annat folk och en annan värld, att hon är skuggprinsessan Umbra av Underfors, och att han ska ta henne dit. Joel är Alvas skolkompis. En parkourskuttande, godhjärtad yngling som är hopplöst förälskad i hennes rosa hår, fjära sätt och kantiga ögonbryn. När han tar mod till sig och bjuder henne på dejt hamnar han rätt ner i underjorden och in i ett äventyr där både han och hans kärlek sätts på prov och tvingas växa.

Boken klassas som en ungdomsroman. De unga protagonisterna och deras människoblivande kantat av äventyr, kärleksförvecklingar och spirande åtrå är typiskt ungdomsromanstoff. Samtidigt är ”Underfors” som all god fantasy crossoverlitteratur som fungerar i många åldrar. Ungdomen är inte bara ett element i en realistisk hjärta-smärta-skildring, utan en byggsten i en mer arkaiskt allmängiltig berättelse. Det handlar om ont och gott, om att växa genom att konfrontera sina mörkersidor, om att inse sin felbarhet och våga välja rätt. Själv har jag börjat uppskatta fantasy först som vuxen. När jag var barn bara vände jag i Narnia-garderoben, och jag missade helt det första Potter-tåget till Hogwarts. Genom barnen har jag sakta börjat få upp ögonen för kvaliteterna i fantasyn och hitta nyanserna i det formelartade och karikerade.

Det var ju inte Ursula Le Guin som uppfann trollkarlen. Eller J.R.R. Tolkien som kom på att makt korrumperar. Fungerande fantasy förvaltar. Den skriver i och med traditionen. Ingredienserna och konstellationerna är uråldriga – konsten är att hitta sin röst bland dem. På den punkten är ”Underfors” både ett mästerverk och ett gesällprov. När Turtschaninoff öppnar underjorden och skriver sig ner längs gångar av rosa granit, befolkade av vackra troll och häxor utan ryggsida, är det bara att nicka och följa. Den andra världens trovärdighet är självklar och tonen en klockren kombination av gammaldags saga och ung tonårsblick. I romanens andra halva rör vi oss ovan jord. Äventyret tar protagonisterna Alva, Joel och trollet Nide via Trollshovda till Närpes och upp till fjällen bortom trädgränsen i norr. Här går Turtschaninoffs variationer på figurer och väsen ur folktron stundtals över i kavalkad. Jag hade klarat mig utan Nils Holgersson-svepen över landet och med något färre besök i bergakungens slott. Men samtidigt är igenkänningen en del av behållningen. Alla dörrar den gläntar på, mot olika platser, sagor, sägner, traditioner och tolkningsmöjligheter.

”Underfors” kan läsas med psykologiska glasögon, som en berättelse om att hitta sig själv genom att lära känna sitt ursprung och försonas med sitt mörker. Den är också en kärleksroman med ett triangeldrama där olika sorters manlighet utforskas och begärets irrationalitet skrivs fram. Och så är den ett äventyr som är spännande och, som sig bör i fantasy, stort. Det är på gott och ont och liv och död, men betraktat genom hjältar som är lika mycket antihjältar. Mänskliga trots sina eventuella övernaturliga egenskaper. Ändå behöver vi inte spegla oss i en berättelse som ”Underfors”. Och inte behöver vi avkoda den heller. Vi behöver inte avslöja vad den ”egentligen” handlar eller fundera på vad den berättar om oss. Fantasy är ett fiktionens frirum. Vi får kliva in och helt enkelt låta oss förflyttas. Den jagiskhet och den verklighetsambition som präglar och fjättrar så mycket av den litteratur som skrivs idag bekommer inte böcker som struntar i kraven på ”verklighet” och i stället bejakar litteraturens möjlighet att skapa den.