Boken: Tre bröder av Joakim Groth

Tre bröder

av Joakim Groth

Omslag: Anders Carpelan

Förlaget, 2017

660 s

Joakim Groth är en av våra mest framstående teaterregissörer och dramatiker. Hans litterära verk har fått stå i skuggan av den karriären, men många har till exempel ”Anteckningar från en stad” (1981) och ”Världen enligt Edi” (1987) i gott minne.

”Världen enligt Edi” som karaktäriserats som en utvecklingsroman utan utveckling var också formellt egensinnig. Den brydde sig inte stort om styckeindelning, läsaren fick själv ansvara för rytm och pausering. Synvinkeln var snäv, det avslöjade titeln ärligt.

Groths nya roman ”Tre bröder” bär vissa spår av detta. Sidorna är ofta kompakta rektanglar text, och synvinkeln är mest tätt bunden till Holger Whalin, allmänt kallad Hogge. Hogge är äldst av bröderna, och han skriver på romanen i romanen. Den heter ’Två bröder’ och är ett knepigt projekt.

När romanen börjar ska bröderna, Hogge, Enar och Jumbo, dela upp kvarlåtenskapen i familjelägenheten. Intresset för grejerna är svalt, och Hogge som vill att bröderna ska läsa hans romanmanus får inte heller stor respons.

Efter prologen, eller prologerna, för de är fler, börjar ”Första boken” med undertiteln ”Dialektiken”, som berättas i jagform av Hogge. Han dras in i 70-talets ungdomsvänster, in i kretsen av taistoiter, för att ganska fort dra sig ur, anknyta till den löst sammansatta Fågel Fenix-gruppen, vars organ var tidskriften med samma namn.

De här sammanhangen fanns på riktigt på 1970-talet, och Groth låter faktiska händelser och namn flätas in i fiktionen. Tekniken glimtar fram här och där och får en speciell betydelse när den knyter an till historien mot slutet av den drygt 600-sidiga romanen. ”Tre bröder” är en bok i mammutklass, måste man säga.

Namedroppingen har ibland en air av humor och ironi, men liksom överallt i berättelsen är betydelserna glidande. Reellt existerande kritiker citeras (eller ”citeras”) i mottagandet av Hogges debutverk, personer som i verkligheten var involverade i Boklaget (där Groth först kom ut) nämns också.

Jag irriterar mig på det ibland, det kan ha doft av gardering och gammal ost och inställsam flirt och allt möjligt. Men när berättelsen tangerar Åbo, där Enar hyvlar lärospån inom teaterregin och Hogge gästspelar som studerande i historia, blir jag lite upplivad. Så lätt att påverka är man! Hogge går på en föreställning av ”Riddaren från la Mancha” på ÅST och får av allt att döma hjärtklappning av det. Hogge går på Hämeen Portti och på Olavi.

Joakim Groth har delat ut en del självbiografiska tillbehör till bröderna – en är författaren, en regissören. Den tredje söker sig runt i allmän nyfikenhet och sysselsätter sig med alternativen, med möjligheterna.

Alla romaner innehåller ju ett moment av utopi, en öppen eller dold önskan. Och romanen har mer plats än dramat för utvikningar, stickspår och digressioner, liksom för tidsförskjutningar och uppbruten kronologi.

”Tre bröder” berättar också med hjälp av litterära hänvisningar – och de är många. En som redan i första kurvan kolliderar med taistoitdogmen är William Faulkner. Hans berättarteknik – inre monologer, stenkoll på berättarperspektivet – lägger sig över berättelsen.

Hogge som romanfigur är påfrestande och roande. Och då tänker jag inte på hans attityder som älskare och partner, utan på hela personligheten. Hogge kritiserar också en av sina egna romanfigurer – alldeles för träig, tänker han. Det är som en spegel som hålls upp ett ögonblick – och också ett uttryck för Groths ironiska humor.

I jämförelse med Hogge är Enar en känslig, för att inte säga känslosam, man. Hans avsnitt berättas i tredje person och heter ”Femme fatale”. Det kretsar kring ett flammande triangeldrama – i alla fall är känslorna från Enars sida heta. När det är över betraktar han sig som ”utvisad ur kärleken”.

Många kvinnor passerar i ”Tre bröder”, men den är en roman om män. Tiden där den började, 70-talet, kan ha gett upphov kvinnogrupper, men männen förde för det mesta ordet, inte minst i de politiska rörelserna.

Men ”Tre bröder” är också en roman om konsten. En broder är romankonsten: ironisk, dominant, ibland hårdför, undflyende. En annan är teatern: omedelbar, känslosam, utåtriktad. Titeln leker med regier som finns i Groths CV: ”Tre systrar”, ”Sju bröder” (i en uppsättning där alla bröder spelades av kvinnor).

Tjechov ekar också i Enars avsnitt i romanen. Där finns en fantasi om en duell, som man erinrar sig från ”Tre systrar”. Men Groths prosa är allt annat än tjechovskt kortfattad. Tidsskildringen och brödernas öden kan behöva svängrum, men volymen är en utmaning. Man befinner sig i kaskader av text.

Man får ändå några fina belöningar mot romanens slut. En är historien om Edvard Gylling, finlandssvensk socialist och idealistisk revolutionär, sedermera utrensad av Stalin.

I sin dagbok skriver Hogge: ”Efter att ha misslyckats med att förvandla mig till Gylling får jag lov att försöka förvandla honom till mig själv”. Det är en av de glödande punkterna i romanen som vars stora tema kan läsas som ideal och fiasko. Spänningen mellan dem iscensätts i ett pärlband med oregelbundna pärlor, vissa skimrande, andra mindre, mattare.

En belöning är också sista avdelningen ”Repetitionen” som kretsar kring en uppsättning av Tjechovs ”Måsen” och hur – med vilken känsla – man ska spela en av de centrala scenerna. Allt övergår i en rörig teaterfest – ja, man är ju också lättad över att ha nått hit.

Man får en sista glimt av Jumbo, han är i uppbrott och kris igen, säger någon. Men han är också ett slags joker i romanen. Någonstans (var, var?) förklarar han för en av bröderna allt till syvende och sist är fråga om balans. Så enkelt är det, säger han.

Ann-Christine Snickars

ann-christine.snickars@aumedia.fi