BOKEN: Tiden är en våldsam förvandlerska i Lindéns nya roman

Geografiskt är Zinaida Lindéns författarskap hisnande vidsträckt. Tematiskt har det ett tydligt centrum. Förhållandet mellan plats och identitet, och frågan om vad exilen gör med människan återkommer i alla hennes böcker, även i den nya romanen ”Till min syster bortom haven”.

När Nancy lämnade hemstaden lämnade hon också sin första kärlek – tyngdlyftaren Ivan Demidov som hennes musikerföräldrar inte hade mycket till övers för. Blinkningen till huvudpersonen i Lindéns genombrottsroman ”I väntan på en jordbävning” är en påminnelse om att väntan på katastrofen är något av ett grundtillstånd i Lindéns litterära värld. Det kommer att skälva förr eller senare.

”Till min syster bortom haven” utspelar sig 2014. Annekteringen av Krim hinner inte mer än skymta fram, men det är svårt att inte läsa boken med facit i hand som en upptakt till dagens katastrofala krig.

Romanen är oavlåtligt intressant i sin bredd, inte minst som en inblick i den ryska närhistorien och vad den krävt av människor. Kavalkaden av livsöden Lindén stakar ut, förankrar, förkroppsligar och förstår är imponerande. Samtidigt tänker jag, när jag läser om klassträffen och Nancys återkomst till Ryssland, att det är mer intressant tematiskt än litterärt. Gestaltningen bågnar av allt som behöver bli sagt.

I breven händer något helt annat. Här berättas en djupt personlig historia om drömmar och kvinnoskap, om missriktad kärlek, omsorg och längtan. En syster går från fet till mager, och en annan från vidja till matrona. Men båda befinner de sig på den för kvinnor utmätta objektifierande skala som deras vackra mamma internaliserat och beredvilligt gett i arv.

Själv är mamman en långvarigt nykter alkoholist, inklämd i soffan med pappan, i en tvåsamhet där ingen annan riktigt duger och ingen annan kanske riktigt vill vara. För platsen mellan världar är villkorad och trång och i någon mån ett ingenstans. Som ändå finns. Och som Lindén kan skildra som få.