BOKEN: Syskonkärlek, syskonsorg – Mazzarella har skrivit sin bästa bok på länge

Den violetta timmen

'”Den violetta timmen” är tunnhudad för att vara en bok av Merete Mazzarella . Hon har visserligen aldrig varit rädd för att bjuda på sig själv och sina närmaste, men här, när hon ger sig i kast med relationen till sin lillebror släpper hon något av den retoriskt tillrättalagda reflektionen och tillåter sig att verkligen fråga och famla.

”Den violetta timmen” tar vid där fjolårsboken ”Från höst till höst” slutar. Den börjar som ännu en självreflexiv coronadagbok, men finner snart ett helt annat fokus i brodern Martin som plötsligt visar sig vara allvarligt sjuk och dör.

Martin Schreck var öppet homosexuell och kämpade som ung för sexuella minoriteters rättigheter i Finland, bland annat som en av grundarna av Seta. Törsten efter ett mer tillåtande klimat drev honom till Danmark, där han levde merparten av sitt liv, länge som gift med en dansk man. Som äldre fann han kärleken i Thailand, hos två yngre män i en liten thailändsk by. Män som han nitiskt och passionerat försörjde.

Mazzarellas utforskning av broderns liv och relationer har många dimensioner. Den handlar om syskonskap och familjedynamik. Om närhet och avstånd i de relationer vi inte väljer utan får. Och om kärlek.

Martin och hon var ”aldrig” vänner, skriver hon. Svartsjukan kom emellan. En åkomma som främst tycks ha varit hennes.

Det är hårda, definitiva ord om en relation som under bokens gång framstår som allt annat än svartvit. Häri ligger en fascinerande spänning. Och stråk av dåligt samvete. Stundtals är det som om Mazzarella var ute efter att döma sig själv, eller att förekomma en eventuell dom.

Hon följer broderns dödskamp på avstånd. Han dör i Danmark, hon befinner sig i Ekenäs. Kring den döende Martin vakar ”Bekymmergruppen” – ett gäng lojala vänner som står vid hans sida in i det sista. Det är omständigheterna som gör att hon inte kan vara där. Men att det kanske är bäst så, för både brodern och henne, avtecknar sig som en öm punkt.

Brodern är en gäckande figur. Seta-kamraterna beskriver honom som representativ, Mazzarella själv berättar om hur hon skämts över hans ovårdade yttre. Hennes barnbarn upplevde sig sedda av honom och uppmärksammar hans ungdomlighet. Vännerna i Danmark prisar hans förmåga att lyssna.

Glimtar av innerlighet och dörrar till hans person flimrar förbi. De understryker det avstånd mellan syskonen som utgör bokens smärtpunkt, och som Mazzarella verkar mån om att skriva ut.

Kanske är det så med syskon, att vi befinner oss för nära för att egentligen se dem. Att den inbördes konkurrens vi föds in i gör att vi inte har råd att uppskatta dem till fullo. Och kanske är syskon så mycket en del av oss själva att vi inte kan relatera till deras liv som om det var en annan människas.

”Det här är mitt liv. Mitt liv är lika viktigt som ditt”, sa brodern en gång. Mellan raderna blir det klart att det var en påminnelse Mazzarella behövde. I hennes ögon hade han försummat sin begåvning. Genom att flytta från Finland och sitt nätverk här valde han bort karriären. I Danmark jobbade han på posten, exakt med vad vet hon inte.

Här står definitionen av viktigt på spel. Att brodern värdesatt andra saker i livet än sin framgångsrika och produktiva syster står klart. Likaså att hon uppriktigt har svårt att urskilja dem.

Den största stötestenen i Mazzarellas relation till brodern är männen i Thailand, vars försörjning brodern såg som sin viktigaste uppgift mot slutet. I Mazzarellas ögon blir han utnyttjad. Männen han försörjer blir allt mer beroende av honom, och också av diverse preparat. Den form hans kärlek tar sig är obegriplig för Mazzarella.

En journalist som gjort en personintervju med Mazzarella ber henne förklara varför hon inte kan leva utan sin man L. Det kan hon inte göra, och hon kan inte heller se varför det skulle vara nödvändigt.

Det är en insikt som skär sig mot bokens jakt på förklaringar till de relationer brodern uppenbarligen inte kunde leva utan. Att förklara, förstå och formulera broderns liv på ett sätt som kan göra det förenligt med hennes är bokens starkaste drivkraft och djupaste problematik.

När hon mot slutet konstaterar att broderns största ”prestation”, var de nära vänskapsrelationer han lyckades upprätthålla och att kärleken till männen i Thailand handlade om ansvar, är det svårt att inte läsa det som en reflektion av Mazzarella själv. Som en spegling av en högpresterande person som upplever att hon har ett ”ansvar” i förhållande till sin barndomsfamilj eftersom hon har överlevt resten av den.

”Den violetta timmen” är Mazzarellas bästa bok på länge. Det beror inte på hennes analys av brodern, utan på att han undflyr henne. Boken blottar ömheten, motsägelsefullheten och maktaspekterna i vår vilja att förstå en annan.