BOKEN: Svidande svart klarsyn - Johanna Holmström briljerar som berättare

Handbok i klardrömmar

Johanna Holmström är en suverän berättare. I den nya boken ”Handbok i klardrömmar” kombinerar hon sina verkliga paradnummer: novellgenren och människans mörkersidor. Resultatet är bra. Kanske rentav för bra.

Det var med noveller Holmström debuterade 2003, och det var med novellsamlingen ”Camera Obscura” 2009 hon fick sitt stora genombrott. Med sina senaste böcker, romanen ”Själarnas ö” och Märta Tikkanen -biografin ”Borde hålla käft”, har hon talat till en bredare publik, men utan att pruta på sin konstnärliga integritet.

I ”Handbok i klardrömmar” återvänder hon till sitt ursprung, formmässigt. Novellsamlingen är en genre som skiljer agnarna från vetet när det kommer till berättarteknik, och Holmström tar chansen att briljera.

Samlingens samtliga tio noveller står sig i egen rätt, samtidigt som de bildar en konstfullt flätad helhet med imponerande räckvidd. Boken löper från samtiden till framtiden, från vardagsrealism, till skräck och dystopi. Och allt rinner samman. Det inte helt lätt att avgöra vad som är vad och vad som är värst.

Tematiskt är svärtan den förenande länken. Människor far illa och gör varandra illa. Hemmet är en farlig plats och ingen relation går fri från maktdynamik. I synnerhet inte kärleksrelationer och familjerelationer.

Novellerna ”Gula gardiner”, ”Maneters hemliga liv” och ”En stark flicka” gestaltar våldet mot kvinnor i alla dess infernaliska fasetter. Att våld är könat och att kvinnan är särskilt utsatt är uppenbart hos Holmström.

Men hennes förövare är ändå långt ifrån alltid en man. Det kan vara vem som helst. Ett barn. Eller en mamma. Liksom alla kan vara offer.

Redan i ”Själarnas ö” dränkte Holmström allt vad modersmyter heter, när hon skildrade en trött och ensam torparkvinnas mord på sina barn. I novellen ”Syskonbädden” tecknar hon en ännu mer makaber variant av mördarmamman i Silja som fryser ner sina nyfödda barn.

Båda historierna har faktiska förlagor. Det går inte att värja sig mot grymheterna med att säga att det bara är fiktion. Och om det i ”Själarnas ö” fanns ett kausalt förlopp som på något sätt var begripligt, den enorma tragiken till trots, så prövar Siljas handlingar verkligen gränsen för vår förståelse.

Spädbarnen som tar sådan tid på sig att dö och mamman som bara väntar ut dem. Som inte förbarmar sig över deras boxande händer och sökande munnar, som tycks helt befriad från alla de primalinstinkter de värnlösa kropparna väcker hos läsaren. Här rör vi oss på gränsen både för vad vi förstår och vad vi tål.

Magstarka teman som de Holmström väljer är både tacksamma och svåra. Våld, död och ondska intresserar å ena sidan alltid, men risken för att hemfalla åt klichéer och avtrubbande frosseri är överhängande.

Ofta är det uppenbart att någon ska dö i novellerna, men vem kan vara oklart in till sista sidan. Holmström kan konsten att skriva liksom ur ögonvrån. Hon hittar andra ingångar än de mest uppenbara. Hon skiftar effektivt fokus mellan bakgrund och förgrund och berättar inte sällan indirekt, genom spåren av händelser, och konsekvenserna. Ringarna på vattnet.

Det är så samlingens enskilda noveller vävs samman. Ett gott råd i en novell blir ett ont dåd i en annan. Fåglarna som regnar till marken när två små syskon vandrar hem från skolan var de allra sista fåglarna som föll. Den underliga tanten på bänken i det fula förortshelvetet från sextiotalet hade en dotter som planerade den sköna nya värld där livet ändå kunde fortgå, trots miljöförstörelsen och det mänskliga förfallet. Ett kliniskt vitt, rentvättat och hjärntvättat Abiogenesis.

Halvvägs genom samlingen glider Holmström på allvar in i framtiden. Hon tecknar en värld av inglasade rum för utvalda. Det är en paradisisk Noaks ark, omgiven av kaos och förfall, men skyddad mot vildarna med vapen och väl valda sanningar.

Bara att hon tar sig dit imponerar. Att hon vågar och att bygget håller. Intellektuellt är det en alldeles befogad resa. Dystopin är vår tids default-genre. Det är där en tänkande människa som vågar löpa linan ut beträffande konsekvenserna av vårt destruktiva leverne landar.

Kombinationen av realistisk, historiskt belagd ondska och obehaglig framtidsvision för tankarna till Margaret Atwood. Klarsynen i Holmströms klardrömmar är kanske till och med mer skoningslös än den Atwood ger prov på i ”Tjänarinnans berättelse”.

Det finns nämligen inte mycket till nåd att hämta hos Holmström. Människan är ond, sjuk, våldsam och förödande för sig själv, sina medmänniskor och sin planet.

Titeln säger handbok och perspektivet är följdriktigt den bättre vetandes. Holmström håller sina gestalter i ett järngrepp. Ringar in dem och fläker upp dem med den suveräna berättarens kapacitet och allmakt.

”Jag kan skriva med hjärnan och inte bara med hjärtat” slog Holmström fast i en intervju häromveckan. Det är en sak man kanske ännu tvingas poängtera som kvinnlig författare. Men om det råder brist på något i ”Handbok i klardrömmar” så är det hjärta och inte hjärna. I all skicklighet och skärpa saknar jag lite sårbar blödighet.

Man måste älska människorna, kommer jag på mig själv att tänka när jag lägger ifrån mig boken. Inte för att Holmström ger någon som helst anledning att göra det, utan just för att hon inte gör det.

Ju svartare och mer övertygande hon skriver, desto starkare växer sig mitt trots mot den kompromisslösa svärtan. Det är också en behållning.