BOKEN: Susanne Ringell undersöker kärlekens skepnader i mångbottnad kortprosa

Skikten är alltid många i Susanne Ringells texter. I hennes hand blir orden till kalejdoskop – titthål mot skiftande nivåer och nyanser. Den nya boken ”Kroppens kalligrafi” är inte bara ringellskt mångbottnad, utan också kringgärdad. Det levande livet, och döden, tränger in i läsningen. Det partikulära, privata och pulserande blir för mig omöjligt att tänka bort. Hösten 2021 dog plötsligt författaren Anders Larsson, Ringells make och livskamrat sedan decennier. Dedikationen i ”Kroppens kalligrafi” lyder ”Till min älskade A (1.10 1952 – 20.9 2021)”. Boken avslutas med vad som förefaller vara dess tillkomstaxel i tid och rum: ”Nagu juni 2018 – Helsingfors – Uppsala – Rom – Nagu augusti 2021.” Texternas tillblivelse föregår det faktum som förekommer dem i dedikationen. Den färgar ändå varje ord i min läsning. Skymmer kanske, men rymmer också bokens potential.

I boken finns ett jag och ett du. Här finns också en hon med många ansikten och skepnader, lite som en rymd för jaget att pröva sig i. Och så finns här en han. I bokens nu är han instängd i sitt arbete, otillgänglig och oseende. Någon gång har han varit en pojke i Småland som suttit i vedboden och täljt, ofta har han varit ”ett bylte att bära i varsamma famnen” och däremellan en lyskraftig, livskraftig värd – bländande kanske. Tankarna går osökt till den hädangångna Larsson. Men ”Kroppens kalligrafi” är inte någon tillrättalagd lovsång av typen nekrolog eller griftetal, utan en nyktert lyhörd undersökning av kärlekens skepnader och tvåsamhetens villkor och pris. Det är stundtals smärtsamt ärligt. Men därför också respektfullt. Ringell ger utrymme åt kärlekens rynkor, fåror och hudlöshet.

Det är vanskligt att genrebestämma ”Kroppens kalligrafi”. Det finns en anledning till att jag talar om den som boken. Kortprosa kunde också fungera. Kanske även roman i dess rymligaste form. Men allra helst skulle jag ta till någonting däremellan. Ändligheten gör sig ständigt påmind. Det mest definitiva av slut finns. Det säger dedikationen och det säger texterna. Men ändå fortgår och fortplantar sig berättelsen ständigt i en på en gång splittrad och sammanhållen helhet. Ringell skildrar kärlekens hjärtfilm när den gått i stå. Hon fångar tvåsamhet som förvandlats till en förfrusen grimas av samhörighet. Borta är förälskelsens rus och uppbrottets förlösning. Hon dröjer där det är tungt att dröja. I kärlekens utdragna, bråddjupa limbo där syret stundtals tar slut. Det är en plats där de allra flesta av oss antingen varit eller kommer att hamna. Det är ett tillstånd utan Hollywood-kurva. Som berättelse är den sidan av kärleken alldeles för stum och utdragen. Den nöjer sig inte med en början, en kulmen och ett slut. Den är både för stor och för liten. Kvävande tät och trång men också full av glipor och tentakler – en motstridig komplexitet som Ringells genrehybrid till bok förvaltar.

I en av bokens längsta texter, ”Söndra sommarens fröhus”, blir det svårt att andas. Prunkande blomsterprakt, ljus och hetta utgör en svidande relief mot den bottenkylda relationen mellan textens makar. Hon är otrogen med sig själv, samtidigt som tvåsamheten framstår som en uppenbar otro mot självet. Perspektivet är så ensligt och entydigt kvinnans. Ensamheten så kompakt som den bara kan bli när man befinner sig intill men inte hos en annan. Texten är något av ett nav i helheten, men den är långt ifrån allt. I ”Lilla björn” som inleder boken är sommaren rymd och möjlighet. Här går textens hon ut i natten för att kissa och umgås med ”systrar” som förflyttats till himlavalvet. En grafiker, en bankfröken, en skådespelerska och en skolköksa har alla fallit offer för cancern och förenas i henne, av att hon ser och minns dem och känner släktskap med dem. Berättelsens fästpunkter sitter på himlavalvet. I systrarna blinkar det slut som obönhörligen närmar sig en åldrande människa, inklusive dess statistiskt mest sannolika skepnad. Men här tecknas också väninnornas porträtt. De förenas bortom tid och rum, möts och lever vidare i textens hon. Döden är en varp i berättelsens väv. Lika mycket början som ändpunkt.

Förtröstan och hoppfullhet är det som präglar samlingens sista text. Sommaren är äntligen förbi. Hösten har tagit vid. Svampskogen är skövlad och ny. Textens vi rör sig i den bekanta men främmande terrängen. Det är lav och lingon och ”en bottenskyla brand i korgen”. Det kan vara kantareller, men det är också något annat. Älskog är ett annat ord för sex, påminner Ringell. ”Kroppens kalligrafi” är en genial titel. Ringell är en mästare på både konstfulla omskrivningar och sinnlighet. Ord, kropp, natur rinner samman i hennes skildring av mogen, skövlad kärlek som reser sig igen. Hon skriver både bort och fram. Förvandlar, förskönar, förskjuter, och röjer sådant som bara konstens avstånd kan uppdaga.

Kroppens kalligrafi