BOKEN: Skärvor av Amerika, pojkboksenergi och 105-åringen som började i förskolan

Nalle Valtiala (f. 1938) är en av våra mest produktiva författare. Novellsamlingen ”Ord” innehåller texter av olika längd och karaktär. Det är hans sjätte bok utgiven på Litorale.

Den kompletta förteckningen över hans litterära verk är många, många gånger längre. Hälften av novellerna är från förr, skrivna mellan 1967 och 2002 och publicerade i dagspress och tidskrifter, hälften är nyskrivna.

Den flitiga utgivningen ger möjlighet att ofta påminna om aspekter av det mångförgrenade författarskapet.

Det är svårt att komma på någon finlandssvensk författare som lika dedicerat skulle ha bearbetat ämnet miljö och ekologi. Jag tycker att det är förargligt att det är bortglömt, i synnerhet som ämnet hos honom sträcker sig över en bred genrerepertoar.

Amerikansk skönlitteratur har också genomgående satt spår i Valtialas uttryck. Det syns också i de hopsamlade novellerna i ”Ord”, ibland som skärvor i miljön eller i berättarstilen.

Här finns en Faulknerinspirerad ganska ruffig sak, som förstås får större spelrum om man som läsare kan aktualisera Faulkner.

Men gränsen där litterära hänvisningar, antydda eller tydliga, inte längre får gensvar hos den stora publiken verkar vara passerad. Allusioner i litteraturen kommer nuförtiden från något annat än litteraturen.

I en novell i den senare avdelningen, ”Varje kvinna är din hustru” möter pojkboksenergin (med rötter hos Mark Twain) den ganska trögflytande skildringen i filmen ”Eyes Wide Shut” och räddas kanske bara av att miljön är förlagd till Helsingfors.

De berättelser jag tar till mig mest och tänker anteckna för senare omläsning har ofta barn och unga som protagonister.

Delvis undantagen är den mest uppsluppna, som handlar om Rosa, hundrafem år, som i en slarvig digital avläsning blivit en femåring och kallats till förskolan.

Dit åker hon, accepteras genast av barngruppen och kan rycka in och iscensätta ”Greven av Monte Christo” så att alla jämlikt får spela alla roller – och lite påhitt till.

Personalens printer har nämligen strejkat och inte spottat ut det undervisningsmaterial som upplägget annars krävt. En gammal får träda till, det är underbart och anarkistiskt.

En helt annan stämning har ”Barn i världen” som utspelar sig i det naziockuperade Frankrike, där tysk militär under krigets sista dagar jagar judiska barn för att likvidera dem på plats. Synvinkeln ligger tätt intill ett syskonpars upplevelse. Deras föräldrar har förts bort, de är hänvisade till sig själva.

Författaren har gjort dem så unga som möjligt. Det är bara en tidsfråga innan någon kommer på dem, spänningen är fruktansvärd.

Bland 1900-talsnovellerna finns ”Lokkin” (publicerad i HBL 1991) som är en inre monolog där en tonårskille kommenterar sin situation i samband med en fest som går över styr. Språket är en legering av svenska, finska, engelska och hesaslang, perfekt musikaliskt. En text som är en fröjd för alla språklärare.

Berättelsen ”Äggvita” (2003) handlar om en ung kvinna med ätstörning. Tonen är både krass och inlevande, men en läsare i nuet tänker att en historia med en utsatt ung kvinna i centrum svårligen skulle beställas av en äldre manlig författare.

I bokens förord kommenterar Valtiala också dagens stränga krav på representation och utpekandet av varje misstänkt appropriering.

Ett avvisande skulle i dag också kunna drabba novellen ”Esther” som skrevs i slutet av 1980-talet och har en motsättning mellan indier och fijianer som utgångspunkt.

Valtiala kom själv i kontakt med konstellationen under vistelse på Fiji. I centrum för berättelsen är en mörkhyad prepubertal flicka, vars totala utanförskap författaren känner släktskap med.

Valtalas irritation inför approprieringsfrågan är påtaglig. Men läsningen kan också bli intressant när man har den i ryggen, när man reflekterar över hur man reagerar på det som skrivits i en annan samhällskontext än nuets, och funderar på om fiktiva personer överhuvudtaget kan eller ska representera intressegrupper.

Ord. Noveller