BOKEN: Självbiografiskt lexikon av Michel Ekman

Självbiografiskt lexikon

av Michel Ekman

Omslag: Anders Carpelan

Schildts & Söderströms, 2017

315 s.

Bokhösten börjar med en våg av böcker av mogna män, alla tongivande på sitt eget område. De har åtminstone 1970-talet gemensamt, ett årtionde då världshändelserna definitivt blivit en del av människors vardag, då ungdomen profilerade sig politiskt och då teatern självklart var samhällstillvänd. Till exempel det.

Först ut var Kjell Westö (f. 1961) med ”Den svavelgula himlen”, som inte är någon självbiografisk historia, men där protagonisten förvaltar minnen, egna och andras.

Joakim Groth, vars nya bok utkommer nästa vecka är nästan tio år äldre. I början av romanen nämns författarkolleger vid namn, gruppen kring ”Fågel Fenix” skymtar förbi.

I Michel Ekmans (f. 1956) ”Självbiografiskt lexikon” beskrivs en icke namngiven ungdomsvän – med en sannolikhet gränsande till visshet identifierar jag honom som Groth. Det är en starkt huvudstads- och generationscentrerad start på bokhösten – ett konstaterande mer än klagan.

Men Ekmans bok är ingen kamouflerad namedroppingshistoria, långt därifrån. Den kan läsas som en uppföljare till ”Utanför tiden”, som kom ut för fem år sedan och innehöll fem essäer som alla fokuserade på uttryck för konst och kultur, men hade med en starkt personlig utgångspunkt. Boken hade undertiteln ”Självbiografiska essäer”.

Det gav synbarligen både författare och förlag mersmak.

Men hur ska man arrangera en fortsättning för att entusiasmen ska kunna upprätthållas?

Linjen som skiljer allmänt intresse och delade insikter från självupptagenhetens smittsamma tristess är ju vag och lätt att överskrida. Därför är det är snudd på genialt att arrangera kapitlen efter stickord i alfabetisk ordning. Det ger också läsaren en frihet att börja var man vill.

Den friheten tar jag mig och börjar med bokstaven ö, som står för ”Ön”, och beskriver ett sommarställe som blivit ens allt. Men till slut tar tiden ut sitt och man växer bokstavligen ifrån varandra, vikarna eutrofieras, vassen erövrar stränderna, sjukdom och vuxenlivets vändningar gör att man inte mer hittar sin plats där.

Det är en vacker och omskakade beskrivning av hur allt går mot sin upplösning, men samtidigt en rekonstruktion av minnets barndom. Abborrarna är mer spektakulära där. Man kan minnas det så och ändå väja för nostalgin.

Slutet anknyter till början, som heter ”Avsked” och kretsar kring avveckling av ett hem efter att en åldrig mor flyttat ut. Där finns en obarmhärtigt oändlig massa saker att sortera och ta ställning till. Alla som varit med om liknande vet vilken påfrestning det innebär. Varje pryl måste lyftas flera gånger, allting ska flyttas på.

Den här inramningen kan vara riktgivande för läsningen och också ge ett lämpligt mått av identifikation: familjen, tiden, platsen är storheter som bidrar till att forma oss.

Mest tagen blir man av Ekmans familje- och släkthistoria, som får ett stort utrymme och som lyser igenom snart sagt i varje kapitel: i ”Direktör” som utgår från förhållandet till arbete i familjen – en mångtydig otrivsel ligger som en hinna över det – eller i ”Hemlighet” som blir ingången till en släkthistoria som förtigs, inte på ett aktivt förvanskande sätt, snarare på ett passivt och svåremotsägligt vis.

Michel Ekmans rottrådar är både ryska och tyska, hans föräldrar växte upp med en naturlig mångspråkighet. Hisnande är ett barnen blir enspråkigt svenska, Ekman berättar hur han endast med möda lär sig prata finska. Att assimilering går så snabbt!

Det finns givetvis ett pris man betalar för det, barnen får växa upp i en atmosfär av större och mindre avståndstaganden och avvärjanden. Det är inte mindre än hjärtskärande, men man känner väl igen de sarkastiska avklippande kommentarerna tillexempel hos de emigranter man lärt känna.

Hemlighetens hjärta är släktens judiska påbrå. Farfars far hette inte bara Robert Ekman utan också Baruch Elterman. Han levde ett finländskt framgångsrikt företagarliv, men kunde slinka sig in hos judiska vänner när han visste att det drog ihop sig till sabbatsmåltid. Som ett uttunnat eko av judiskheten levererade farfar Ekman årligen en låda påskbröd till sonens och barnbarnens familj.

Att återupptäcka och berätta om sin mångkulturella bakgrund är en akt av befrielse, inte bara för den som utför forskningen utan också för den som läser som den. Ekman är inte helt ensam om projektet. Marianne Backléns roman ”Jag gungar i högsta grenen” (2015) kastade sig in i släktens språkliga och kulturella brokighet. I hela hennes författarskap har mångkulturalism varit i centrum.

Finessen med Michel Ekmans texter är att de kan utgå från en detalj eller en belägenhet (att grilla, leka med en jojo, att föreskrivas cortison) och att låta resonemanget växa ut i en allmän överblick eller en personlig reflektion.

Bägge delarna släpper in lite nytt syre. Det handlar också om en manlighet som tar lång tid på sig att relatera till andra med en elementär ömsesidighet. Priset man betalar är ensamhet, ibland härligt självvald, ibland synonym med isolation. Rädslor och tillkortakommanden tycker jag Ekman behandlar rakryggat – alla ansvarar för sig själv – men mycket känns också som generationsfrågor.

I avdelningen ”Ord” avhandlas hur man med ordens hjälp kan nå det ordlösa. I centrum är Ekmans egen kontakt med psykoanalysen. Det kan tyckas vara det privataste av det privata och inget vi har att göra med, men essän har i min läsning en kontaktyta till det fräschaste inslaget i ”Utanför tiden”.

Där dryftas Eric Rohmers filmer. Det kretsar kring att vara mitt inne i något och ändå åstadkomma ett skifte i synvinkeln – att se något nytt i det man känt som bedövande välbekant, som naturligt.

Ann-Christine Snickars