Boken: Själarnas ö av Johanna Holmström

Själarnas ö

av Johanna Holmström

Omslag: Sara R. Acedo

Förlaget, 2017

357 sidor

Johanna Holmströms roman om tre öden knutna till Själö mentalsjukhus för kvinnor handlar om förvisning, våld och hopplöshet, men också om glimtar av hopp, om nästan osynliga men slitstarka trådar av lojalitet och om en viss frihet – alltid dyrköpt.

Vägen till ”Själarnas ö” i Holmströms författarskap har gått genom genombrottsverket ”Camera obscura” (2009), som i mycket bearbetar förhållandet mellan samhällsattityd och individuell frihet. I ”Asfaltänglar” (2013) kan man koka ner grundfrågan till detsamma, men fokus är på flickor från ”olika kulturer” – som man brukar säga.

Till Själö kom kvinnor av alla slag. I romanen är den första som stiger fram Kristina, som är en bonddotter vars förutsättningar rasat sen hon fött barn utanför äktenskapet. Också fastän hon har en man som hon kunde få en framtid med blir bördan för tung när Einari går till sjöss för att få deras ekonomi på fötter.

Onda tungor säger henne att han inte kommer tillbaka. Hon regerar sina barn med våld, hon går in i ett tillstånd av monumental trötthet. I en gastkramande sekvens beskriver Johanna Holmström hur hon dränker sina barn i Aura å.

Efter turerna i rättsmaskineriet – där den tilltalade närmast blir ett offer eller ett kolli – slutar Kristina på Själö. Då är det sekelskifte och hon stannar där till sin död, fyrtiofyra år senare. Hon hinner uppleva att Elli, eller Ellinor, tas in på 1930-talet.

Elli är bara tonåring och patient i ett och ett halvt år. Hon kan skrivas ut för att hon går med på ”operationen”. Det sägs inte klart ut vad den innebär, men man kan räkna ut det. Elli kommer från en borgerlig familj som har resurser och vilja att ”ta hem” henne.

Johanna Holmström har hämtat fakta och inspiration för dessa exempel i Jutta Ahlbecks avhandling om patienter på Själö hospital 1889–1944 (ÅA, 2006), som var banbrytande på många sätt, inte minst för att den visade att en forskare kan närma sig sina objekt med empati utan att för den skull pruta på vetenskaplig skärpa.

Men romangestalterna är fiktiviserade, och i en roman kan man ta sig friheter av ett annat slag, man kan till exempel ha ett tänkt mål för sin berättelse.

”Själarnas ö” utmynnar i en scen från sköterskan Sigrids begravning – då skriver man 1990-tal och de närmast sörjande är dottersonen Jakob och hans lilla familj. Men med på jordfästningen är också ett par från Själötiden, som en svallvåg från länge sedan.

Sigridgestalten är ett lyckat drag i kompositionen, hennes karriär blir lika lång som kronikernas vistelse på ön, för henne blir Själö ett hem, liksom för flera av patienterna som ingen annan plats hade.

Hennes blick på de intagna är en viktig del av romanens röda tråd, och förhindrar den från att bli episodisk. Hennes öde visar också att det som hände samhällets olycksbarn kunde hända vilken kvinna som helst.

Mycket i vansinnet är knutet till sexualitet, graviditet och barn (utanför äktenskapet). Kvinnan definierades efter det och följaktligen var alla diagnoser i större eller mindre grad sexualiserade.

Ett av de mest skakande partierna i romanen infaller i sekvensen där doktor Mikander undersöker Elli, noterar allt, kroppsodör, behåring, tänder, bröstvårtor, underliv.

Det är ett exempel på kvinnokontroll i bokstavligt handfast mening. Men kontrollen av oönskade kan också ta sig andra uttryck. Man får syn på ett slags passiv misogyni – oviljan att hjälpa kvinnor som fullvärdiga medmänniskor – under läsningen. Det är en tradition med tentakler ända in i vår tid, tänker man.

Men välvilliga män finns också, som pastor Björkestam, som kände Kristina redan som barn och som erbjuder henne att arbeta i familjen sen han blivit präst i Nagu.

Men när det orsakar slitningar i äktenskapet finns han inte längre där utan går upp i sitt, det som kommer först.

Några scener med Kristina som barnpiga i prästens familj tangerar stilmässigt det thrilleraktiga. Och ett par gånger tillåter sig Holmström att breda ut sig i ymniga i detaljer i misären i isoleringsrummen eller i återgivandet av ond bråd död i kriget eller som brottsoffer.

Dialogen är böjlig, ett viktigt element som avslöjat vart man hör, om man är intagen eller personal, om man är man eller kvinna. Ibland känns replikerna som om de uttalades i dag, sånt har jag inget emot.

Men anakronismerna kan sitta i föremålen: hade Sigrid verkligen strumpbyxor på sig? Om nu det är nåt att fästa sig vid, jag vet inte.

Johanna Holmström är mycket skicklig på att dosera sina miljöbeskrivningar, de hemfaller aldrig till kontrasterande idyll i ”Själarnas ö”, utan lever liksom med kvinnorna.

Redan på omslaget hittar man en nyckelmiljö, stranden.

Där man kan simma, där man kan försöka fly. Vattnet är kvinnans element: det är vänligt omslutande eller det gränslösa man kan gå ut i för att göra slut på allt. Vattnet som en gräns och som en möjlighet, allt tillsammans.

Ann-Christine Snickars

ann-christine.snickars@aumedia.fi