BOKEN: Relationsdrama med extra allt

Sanna Tahvanainen är djärv. Modigt har hon vidgat sitt register. Poesi och poetisk prosa, bilderböcker och romaner om storheterna drottning Victoria , Coco Chanel och Sylvia Plath har runnit ur hennes penna.

Den nya romanen ”Vad gör fjärilar när det regnar” är också ett slags landvinning – mot det konventionella.

Huvudpersonen Li Holtz är marinbiolog och amatörpianist. Hon har fått ett vistelsestipendium på Källskär för att redigera en forskningsrapport om kelpskogarna i Östersjön. Med sig ut till ön tar hon systern Karen och sin yogamatta.

Det blir inte så mycket av vare sig yogan eller jobbet, för på ön golvas Li av fågelmålaren Jack Karlsson – en reslig alfahanne som luktar svett och terpentin och tränger undan det mesta med sitt ego.

Systern Karen anar oråd från första stund, men Li är hopplöst förlorad. Veckan på Källskär blir en hel sommar, varpå relationen fortsätter, oförutsägbart och knyckvis, helt på Jacks villkor.

Lis andra passion är pianospelandet. Parallellt med romansen lever hon ut pianopassionen på en turné med konstverket Bivalvia där smutsigt havsvatten renas på scenen genom musik. Turnén finansieras av den cancersjuka danska hotellmagnaten och multimiljonären Oliver Andersen. Han ser också till att romanens kärleksförvecklingar får drag av triangeldrama.

Med sig i bagaget har Li dessutom en sårig familjehistoria där pappan – en dansk litteraturprofessor – har övergett Lis mamma när Karen var ett spädbarn och Li ännu ofödd. Mamman Fanny fick sen hanka sig fram på egen hand och varken hon eller Karen har kunnat förlåta pappan.

Tahvanainen är frikostig med ingredienserna. Frejdigt ger hon sig i kast med musik, miljö, konst, Källskär, Helsingfors, Göteborg, manstyper, migrän, dysfunktioner, relationer. Det är påläst och underbyggt men inte sällan kiosklitterärt melodramatiskt och storvulet. Senast jag läste om någon så uppvaktad och upphetsad som Li Holtz var i E. L. James Fifty Shades-trilogi.

Den gode Jack har faktisk en del gemensamt med Christian Grey i Fifty Shades. Likt Gray vill han kontrollera sin kvinna. Han överraskar henne med en extempore Italienresa, bröllopsplaner och en hel herrgård. Däremellan är han tyst och frånvarande, håller henne på halster medan han målar eller sover under en gran. Li är viktigt, men endast som en del i hans självförverkligande.

Till skillnad från Christian Grey är Jack inte bra i sängen. Det är däremot den dödssjuka hotellmagnaten. Li slits mellan männen och kanske också lite flygeln. I någon mån är boken nämligen en roman om konstutövning och skapandets villkor. Liksom den handlar om makt. Målandet är en central aspekt av Jacks jagiskhet som samtidigt berövar Li styrkan att spela.

Tidsenligt gör Tahvanainen bruk av musiken på flera nivåer i romanen, lite som Kjell Westö i ”Tritonus” och Kaj Korkea-aho i ”Röda rummet”. Bokens fem delar har namn efter musikstycken som både anger stämningen och figurerar inne i texten. Musicerandet är Lis känslomässiga utlopp. En plats där hon finner sig själv och blir till i egen rätt.

Tonsäkerheten är något jag uppfattat som en av Tahvanainens styrkor. I poesin, i de tidiga romanerna med smak av självupplevd obygd och magisk realism och också i porträtten av storkvinnorna har hon lyckats med konststycket att hitta en ton. I den nya romanen, där hon verkligen ger sig hän åt musiken, har jag paradoxalt nog svårt att höra klangen. Det är grundligt och snyggt genomfört som konstruktionsmässig idé, men ”Vad gör fjärilar när det regnar” sjunger ändå inte som Tahvanainens andra böcker sjungit.

Boken är flyhänt berättad. Det är en bladvändare som säkert tilltalar många läsare. Den konsekventa kvinnoblicken i vilken männen blir till begärsobjekt, ett skäggigt med lurvigt bröst och ett slätvaxat, är riktigt uppfriskande. Känslorna är magkittlande stora och förvecklingarna dramatiska. Källskär är ett sagolandskap i sig som esteten Tahvanainen förstår att förvalta till sista jordgubben. Generellt är miljöerna och ytorna proffsigt gestaltade.

Det som haltar är djupet. Utöver musiken är det dialogen som får axla merparten av bokens känslomässiga djupskikt och psykologiska bottnar. Det blir lite styltat. Replikerna används till att förklara, inte till att gestalta så det känns och bränns.

Och vad ska egentligen bränna? Jack, givetvis. Från första stund står det brandfarlig i pannan på honom. Men i övrigt är det trångt om angelägenheten. Miljötematiken, familjebakgrunden och musiken kämpar om syret och somt förblir oundvikligen mer rekvisita än nödvändighet.

Jag saknar något av den koncentration som gör Tahvanainen till en så briljant barnboksförfattare. Förmågan att hitta ett fokus som gjorde att hon exempelvis lyckades fånga Sylvia Plath. Bredden, den som visserligen gör boken både tillgänglig och underhållande, riskerar att utplåna det viktigaste: en pulserande smärtpunkt.

Vad gör fjärilar när det regnar?