BOKEN: Rakryggad, röd och arg – porträtt av Anna Wiik sätter färg på Finlands dramatiska 1900-tal

Vilken är socialismens rätta färg? Ska den vara brandröd som en vägvisare, blodröd som ett offer, brunskiftande som en kompromiss eller mörkröd på gränsen till svart?

I Anna Lindholms ”Den rätta färgen. En biografi om socialisten Anna Wiik” framträder socialismens många nyanser i Finland under 1900-talets första hälft. Anna Wiik (f. Forsström 1891, d. 1964) var en person för vilken rätt var rätt och rött var rött. Detta gör andra skiftningar sällsamt tydliga och banar en belysande väg genom landets mest dramatiska årtionden.

Lindholms intresse för Anna Wiik väcktes redan i hennes förra bok ”Projekt Ines”. Där skrev hon om fem kvinnor i inbördeskrigets Finland, varav Anna var en. När boken var klar var Lindholm långt ifrån färdig med henne. I historieskrivningen råder ofta tystnad kring röda kvinnor.

Men Anna Wiik var inte tyst, och hon lämnade dessutom efter sig ett digert material. Lindholm plöjer igenom 20 arkivlådor med brev, artiklar, dagböcker, avlyssnade telefonsamtal, fotografier, listor och protokoll. Hon visar att historieskrivning handlar om att gräva och fråga, leta och lyssna, ropa och få svar.

Hemifrån hade Anna inget politiskt arv att förvalta. Det var storstrejken 1905 som väckte hennes intresse för socialismen. Redan som tonåring anslöt hon sig till socialdemokraterna och blev snabbt verksam på många håll inom partiet. Hon ingick bl.a. i kvinnogruppen, engagerade sig i bildningsarbetet och satt i ungdomsgruppernas centralkommitté.

Partiet blir hennes grogrund både som socialist och människa. Det är här hon knyter sina viktigaste vänskapsband, förkovrar sig och arbetar för det hon tror på. Det är också i partiet hon träffar Karl Harald Wiik som ska bli hennes man och på många sätt hennes öde.

I efterdyningarna av inbördeskriget ligger hennes politiska engagemang henne i fatet. Hon döms till fyra års tukthus för högförräderi, men blir tack vare vänners lobbande villkorligt frigiven efter några månader. Fängelsestraffet avtjänar hon med högburet huvud och fördjupad politisk övertygelse.

Annas socialism är internationell och pacifistisk och utgår från arbetarna. Bäst trivs hon ute på fältet, nära medlemmarna i bygderna. Hon är principfast, kunnig, karismatisk, rättfram och flitig. Ändå avancerar hon inte till några tunga poster inom partiet. Maken, som framstår som en betydligt blekare person än hon, blir däremot partisekreterare och minister.

Vad det beror på är en av frågorna Lindholm vrider och vänder på i boken. Handlar det om ointresse för den sidan av det politiska arbetet? Är det makens oförmåga att se och bejaka sin frus hunger och kompetens? Är det hennes egen osäkerhet? Eller den rådande genusordningen?

I maken har hon en politisk själsfrände. De delar samma syn på socialismen. Men där han är lugn, pragmatisk och jordnära, är hon eldig, dömande och andligt törstande. Till lust och leda månar han om hennes fysiska hälsa, men hennes filosofiskt sökande sida tycks han döv för. I journalisten Atos Virtanen finner hon gehör för den dimensionen av sin person. Virtanen blir en viktig vän, men likt många av Annas viktiga vänner kommer han att svika henne.

Andra världskriget rör om i det röda och får mången socialdemokrat att skifta i brunt och blicka mot Tyskland. När K. H. Wiik tillsammans med några andra partimedlemmar motsätter sig fortsättningskriget och tanken på ett Storfinland utesluts de ur partiet och fängslas.

Det är ingen vacker bild av vårt lands historia som framträder här. Brott uppfinns för domar som fälls långt innan både häktning och rättegång. Oliktänkare förpassas till fängelser och fångläger, avkrävs löften om omvändelse och tystnad eller rentav sina liv.

Karl Haralds fängelsevistelse blir lång och nedbrytande, både för honom på insidan och Anna på utsidan. De har dessutom blivit utsparkade ur det parti de ägnat sina liv och förlorat merparten av sina vänner och sitt sammanhang. Ändå viker de sig inte.

Annas moraliska kompass, hennes mod att hålla fast vid den variant av socialismen hon tror på och hennes klarsyn i förhållande till t.ex. nazismen är imponerande.

Med facit i hand framstår hon som en rakryggad hjälte bland alla kappvändare kriget uppenbarade. Men i Lindholms porträtt ryms fler fasetter. Här finns besvikelsen som får växa sig till ilska, principfastheten som stänger dörrar och övertygelsen som blir större än människorna.

Berättelsen om Anna Wiik blottlägger rättfärdighetens pris. Det som rentav kunde vara ditt eller din älskades liv. Det priset tycks Anna ha varit helt inställd på att betala för sin övertygelse. Hennes goda vänner i Österbotten var det inte, utan förnekade sitt samröre med hennes make för att rädda sitt eget skinn.

I Annas ögon var det oförlåtligt, liksom Väinö Tanners politiska rävspel och Atos Virtanens raljerande över K. H. Wiiks linje när den inte var opportun. Anna valde genomgående ilskan framför möjligheterna till försoning och dog sviken, ensam och arg. Hennes säregna hantering av prövningarna prövar läsaren. Man frågar sig vem man hade blivit i hennes ställe?

Det är en lärorik fröjd att få följa Lindholms väg genom arkivlådorna. Hon hittar vinklar och våglängder där historien pulserar. Hon har öra för tonfall och tystnader, blick för detaljer och sinne för sammanhang. Utan att någonsin skriva över sin namne, skriver hon in glimtar av sig själv och sin forskningsprocess. Såväl berättartekniskt som intellektuellt förvaltar hon skickligt forskningsresans spänningselement.

Den rätta färgen. En biografi om socialisten Anna Wiik