Boken: Råa bönor inatt av Henrik Jansson

Råa bönor inatt

av Henrik Jansson

Noveller

Scriptum, 227 s.

I den nya novellsamlingen möter Åboförfattaren Henrik Jansson samhällets bottenskikt utan att moralisera.

Efter att ha utforskat möjligheterna med självbiografisk fiktion återvänder Henrik Jansson till novellens form med ”Råa bönor inatt”. Novellerna ramas in av ett citat av den svenska författaren Klas Östergren, som fångar Janssons ambition att beskriva utan att moralisera, att se på människorna som så ofta framställs enbart som en samhällskostnad med empatisk och intresserad blick.

I citatet ber Östergren om erkännande för ”detta kabinett av trashankar, luffare och svärmare” vars inflytande förbisetts och som just därför behöver beskrivas och frambesvärjas, ”som för att gottgöra en skuld, betala av genom att upphöja dem till hjältar”. I ”Råa bönor inatt” möter läsaren de dåliga medborgarna, fyllbultarna och de som haft otur, de otrogna och maktmissbrukande, de som inte haft den goda smaken att födas in i en frisk familj och de som förslösat sina chanser att skaffa sig ”ett lyckligt liv”. Det är helt enkelt de refuserades salong i Åbotappning, en finlandssvensk säsong av teveserien ”The Wire”.

Men i stället för knarkhandlare i Baltimore är det Åbos fyllon och ensamstående som spelar huvudrollerna.

Män och manlighet har ofta stått i centrum hos Jansson tidigare, och också här vänder han en kritisk – men inte fördömande, utan förstående – blick mot dåliga, slarviga, klantiga och småaktiga män som inte riktigt klarar av att leva upp till omvärldens ideal. Men nytt för den här novellsamlingen är att han också utforskar de dåliga kvinnornas villkor och tankar, vilket både ger novellerna tematiskt djup och vässar samhällskritiken i dem.

Läsaren möter dåliga mammor, alkoholister, bittra och fula systrar, giriga lögnerskor, trötta och hjälplösa döttrar, kvinnor som blir slagna och kvinnor som slår. Johanna, Tanja, Linda och de andra dåliga kvinnorna i novellerna har fått väldigt lite plats i finlandssvensk litteratur och det gör att deras berättelser resonerar särskilt starkt.

Särskilt mycket tycker jag om novellen ”Kaffe med pappa”, där en medelålders dotter träffar sin gamla far. Jansson skriver fram en rörande ömhet mellan dem, en ömhet som inte uttrycks i ord eftersom ”det är inte så lätt att hitta nån naturlig inkörsport till såna diskussioner”. Allt det viktigaste förblir osagt mellan far och dotter, som att hon hellre hade bott hos honom efter skilsmässan för många år sedan. Å andra sidan kanske det räcker att dela en cigg på en bänk i Domkyrkoparken, allt måste inte ”ut”, det mesta får förbi osagt.

Men rösten och kroppen kan förmedla det viktigaste: ”han tar ett djupt andetag och försöker hålla fast vid det mjuka i hennes röst, snart kommer han att förlora det också.” Språkligt bärs novellerna upp av en tendens att i en liten bisats få fram detaljer som kan vara avgörande för ett helt livs utgång, som det mjuka i en dotters röst när hon säger att hon också minns, att hon också var där.

På ett vis kan man hävda att Jansson skriver samma novell flera gånger. Karaktärer och problem återkommer nämligen i olika skepnader. Den dementa eller sjuka föräldern, det motvilliga barnet, kvinnan och mannen som misslyckats med sina relationer och med ”livet” går igen i novellerna.

Det är ett fungerande grepp. Läsaren tillåts inte slappna av utan tvingas in i en känsla av suddig igenkänning och, faktiskt, att tänka strukturellt och samhälleligt just av den anledningen. Individernas enskilda öden samsas med en kritisk blick på hur deras öden ens är möjliga i ett samhälle som påstår sig värna om och beskydda. ”Råa bönor inatt” är en politisk novellsamling såtillvida att den pressar läsaren att se samband mellan klass, omständigheter och individuella öden. Här finns ingen som är sin egen lyckas smed – det går att göra klassresor också nedåt om man har otur. Och det har man.

Det här gäller också hur döden gestaltas. Det går inte att slåss mot den, cancern eller demensen och det slitna hjärtat kommer att vinna.

Det finns en uppgivenhet hos flera av de döende karaktärerna, till exempel pappan i ”Kaffe med pappa” eller den dementa farfadern i ”Som svanarna”, som glömmer sina barnbarn på Högholmen. Deras berättelser om sjukdomens oövervinnerliga kraft står i stark kontrast till dagens hälsohets och levnadstvång. Döden blir en garant för verklig jämlikhet – även om de rika kanske kan låtsas som att så inte är fallet.

Det finns förstås en risk i att avporträttera individer som farit illa så som Jansson gör här – karaktärerna kan förvandlas till skräckexempel som vi som sitter tryggt i Ikea-fåtöljen kan gotta oss åt, till objekt helt enkelt. Men så sker inte. Också a-lagarna frambesvärjs med respekt och ömhet.

Eftersom novellernas karaktärer, eller deras situationer, återkommer och bildar ett slags berättelsefläta är det frestande att se novellsamlingen som ett förspel till en roman som inkorporerar alla de återkommande elementen: prästpappan i Österbotten, syskonkärleken, barn och skilsmässa, föräldrars sjukdom och död, sorgen som både binder och befriar.

Där Kjell Westö vrider och vänder på klassfrågor, eller där Monika Fagerholm ständigt återvänder till de komplexa vänskaps- och kärleksrelationerna kvinnor emellan har Henrik Jansson ett fenomen i blickfånget i flera av verken från de senaste femton åren: den svåra och ömma relationen mellan föräldrar och barn.

Gärna skulle jag läsa en roman om de försupna, fumliga och genanta föräldrarna och deras handfallna, ömhetstörstande och besvikna barn som befolkar ”Råa bönor inatt”, somliga av novellerna kanske kunde ha sparats till ett sådant projekt för att få kraftigare klangbotten.

Men som helhet är ”Råa bönor inatt” – den lite märkliga titeln till trots, som är tagen från en av novellerna – genomtänkt och tankeväckande.

Jenny Jarlsdotter Wikström