BOKEN: Oväntat stark livslust skiljer "Loop" från många andra skildringar av ung vuxenhet – Christoffer Steffansson skriver fascinerande om vänskap

Loop

En loop är en cirkelrörelse, en slinga som ständigt återkommer till sitt ursprung.

Mönstret är uråldrigt och evigt, men termen är den digitala tidsålderns. Det är en term som mitt videoediteringsprogram svänger sig med.

Ett ord du kan hitta i diskjockeyns, kodarens och den gemene millenialens verktygsback.

Det är ur det tidsperspektivet Christoffer Steffanssons debutbok närmar sig människoblivandets stora frågor.

”Essäroman” lyder förlagets bud i genrefrågan, och det svarar väl mot den rymd i uttrycket som filosofidoktoranden Steffansson tillåter sig, mellan skönlitterär gestaltning och filosofisk utläggning.

Boken utspelar sig under en sensommardag i Borgå. Carl, Diana och Samuel träffas för en gemensam runda genom stadens parker och knutpunkter, från domkyrkan till diktarhemmet, Viking pizza och Old Town.

De är vänner sen högstadietiden när de såg ”Twilight” och greps av filmmusiken – en upplevelse som bundit dem samman.

Nu är de unga vuxna med liv i periferin av varandras. Diana har skrivit klart sin gradu i konstvetenskap.

Samuel pantar på sin dito i litteraturvetenskap. Den ska handla om Marcel Proust. Skrivkrampen står i proportion till pretentionerna. Carl har studerat geologi men glidit ut i arbetslivet och hittat hem i hiphopen.

Rundan genom stan är återkommande. Det finns ett färdigt mönster – en loop – att följa. Likaså tycks den inbördes relationen vännerna emellan ha upptrampade spår.

Det är ett intellektuellt triangeldrama, men också ett exempel på hur vi formas i våra vänskaper, hur vi blir till och i någon mån olika i våra relationer.

Diana är kritisk mot både kapitalismens allmakt och modernismens förkärlek för upphovsmannen. Konsten ska sträva till autenticitet, vara tillgänglig och kollektiv – frigöras från vinstintressen och genikult. Det senare ägnar sig Samuel åt.

Han är sinnebilden för den unga manliga humanisten som låtit sig marineras i stora författares verk och svurit på att skriva sin första roman före 25.

Om Diana och Samuel är varandras motsatser och i någon mån igenkännbara som typer, så är Carl mer av en joker.

När Samuel och Diana utmanar varandra, tvingar varandra längre i tanken och över i konflikter glider han med som en tankspridd åhörare, sysselsatt med sina egna, öppnare och mer formlösa tankar.

Carl är kanske den mesta huvudpersonen. Det är oftast ur hans perspektiv de gestaltande partierna tecknas. Och det är han som förkroppsligar den stämning och ton som blir bokens:

”Han älskade att befinna sig i Samuels och Dianas närvaro, men han skulle inte ha velat vara någon av dem, för han upplevde att båda på något sätt var olyckliga. Han kände sig på många sätt bortkommen och förvirrad i livet, men det var ändå hans liv, och han ville leva just det, även om det kanske skulle misslyckas.”

Det finns en oväntat stark och trösterik livslust i ”Loop” som gör att den skiljer sig från den absoluta merparten av de skildringar av ung vuxenhet som jag har läst.

Ångesten tenderar att vara den mest omhuldade arvedelen i böcker där karaktärerna, som i ”Loop”, försöker finna sin plats i livet och tänker tillbaka på högstadie- och gymnasietiden.

Men Steffansson sätter inte sitt krut på känslan, utan på tanken, och här öppnas ett andrum bortom ångesten.

Det vännerna ägnar sig åt under sin runda är att sätta ord på sitt förflutna, på sina känslor och tankar och minnets beskaffenhet.

Proust är en återkommande referens, inte bara i gnabbet mellan Samuel och Diana utan också i själva bokens minnesarbete. I sättet att dröja vid och brodera ut scener, lyfta dem från högstadiegolvet och spinna filosofiska spörsmål av dem.

Minnena är frön som växer ut till essäer och tangerar stora frågor om konsten, människan och meningen med livet.

Samtidigt tappar boken aldrig helt kontakten med den konkreta verkligheten. Med högstadiet där Carl fick heta ”bäverfitta” för att hans frisyr såg ut så, eller med stugan där han och hans hiphopvänner går igenom fyllans alla stadier av gränsupplösning och den närmast erotiska närhetsupplevelse festen genererar.

Proust är relevant i boken, och reflektionerna kring hans verk allt annat än dumma. Men det som gör det möjligt att alls ge sig i kast med något så stort som Proust är lagren av medvetenhet som Samuels gestalt möjliggör. Steffansson försäkrar sig om att vi vet att han vet att det är pretentiöst och att allt redan är sagt.

Då blir det plötsligt möjligt att tala igen. Och den möjligheten tar Steffansson.

Det talas mycket i ”Loop”. Replikerna är monologer, en räcka essäer mer än inlägg i en dialog.

Särskilt i början, när utläggningarna ofta hakar i varandra utan någon som helst gestaltande inramning, har jag svårt att svälja greppet och funderar över varför han envisas med att skriva en essäroman och inte bara ger ut en essä.

Men i takt med att Steffansson bli varm i kläderna infinner sig en trovärdighet.

”Loop” är en bok om att växa i tanken och bli till i orden. Och om vänskapen som rum för detta ganska oerhörda.

”Loop” bågnar av kulturella referenser. Den är en tidsbild och en generationsroman som säkert talar rakt till hjärtat på alla Borgåbor som lyssnar på hiphop.

Men den talar också till mig.

Långt ifrån allting öppnar sig för mig. Ändå känner jag mig inte utestängd. Romanen handlar om sina specifika referenser, men också om referensens betydelse mer generellt.

Om allt vi kan göra av det vi har sett, läst och levt.

Jag kunde googla alla de hundratals referenser Steffansson namedroppar och följa de spåren om jag hade all tid i världen.

Nu nöjer jag mig med att tänka på den förhöjda varseblivningen i endagsromaner som James Joyce ”Ulysses” och Volter Kilpis ”Alastalon salissa”.

Och på det vidunderliga motivet vänskap som inte sedan Donna Tartts ”Den hemliga historien” fascinerat mig så som i ”Loop”.

Intresserad av att läsa fler ÅU-artiklar?Första månaden bara1,00 €! Klickahär.