BOKEN: Nya finlandssvenska deckaren är en riktig bladvändare

Flickan i Stenparken

Nilla Kjellsdotters debut ”I rättvisans blod” fick mig att utfärda en deckardrottning-varning för ett par år sedan.

Nu har den österbottniska författarens andra bok om Oravais-polisen Mija Wadö utkommit på anrika storförlagen Norstedts och Gummerus. Varningslampan lyser fortsatt röd. Kjellsdotter serverar bladvändarspänning, perfekt för hängmattan.

”Flickan i Stenparken” bjuder likt föregångaren på en kavalkad av genrekonventioner. Wadö är en lika briljant polis som hennes privatliv är torftigt.

Runt kaffebordet på polisstationen återfinns bekanta typer. Polischefen är en klant, receptionisten bakar bullar och en Ronnie-kollega förser polisarbetet med sedvanlig romantisk laddning.

På brottssidan far flickor illa, fasader rämnar och makabra sanningar blottläggs.

Startskottet för intrigen avfyrades redan i den första boken. En stelfrusen och undernärd flicka hittas i Stenparken i Oravais. Vem hon är och vad hon har varit med om är ett mysterium. Själv vägrar hon tala.

Strax därpå hittas den framgångsrika diabetesforskaren David Heselius mördad i sitt lyxiga hem. De två mysterierna löper in i varandra och bakåt i tiden. De blottlägger ett förlopp som får Wadös egen såriga familjebakgrund att bubbla upp till ytan.

När jag läser Kjellsdotter går tankarna till Paul Austers ”Stad av glas” där deckarförfattaren Quinn skriver deckare utifrån kunskaper han hämtat uteslutande från andra deckare.

Med det vill jag inte påstå att Kjellsdotter skulle slarva med researchen. Hennes deckare är heller inte ett dugg lika Austers postmodernistiska förvrängning av genren. Men hennes återbruk av deckartroper och motiv är av Quinnska mått.

Generellt lyckas hon riktigt väl i hanteringen. Berättandet är flyhänt, scen- och perspektivbytena är rappa och smidiga och spänningen upprätthålls med ymniga cliffhangers och parallella intriger.

Vi undrar inte bara vad flickan i stenparken är för en, utan också om Mija ska välja Marcus eller Ronnie och varför hon vägrar att hörsamma sin mammas kontaktförsök.

Diabetesspåret kunde ha lett in på allt som är ruttet i multinationell medicinbusiness, men i stället blir det en hel del diabetestrivia genom Mijas väninna Sara, vars lilla dotter drabbas av diabetes typ 1 och vars värld kastas upp och ner i och med sjukdomsbeskedet.

Vi får dessutom lära oss att insulin har många användningsområden och att goda gärningar kan gå hand i hand med ondskan.

Kjelldotters verkliga bidrag till deckargenren är lokalfärgen. Oravais med omnejd gör sig utmärkt som deckarmiljö, och är faktiskt betydligt intressantare än genompittoreska platser som Ystad, Midsomer och Sandhamn.

Med en obducent från Estland och en irriterande kollega från Norge har Kjelldotter dessutom laddat upp för samnordisk filmatisering.

I persongalleriet anas tidsenlig medvetenhet om representation och diversitet, men här ryms också de lite osexiga sidorna av mänskligheten på perspektivnivå. Wadö har noppiga tröjor från HM och dejtar en kille som kör långtradare.

Steget från Heselius slott till gemene mans koja är kort och Kjellsdotter rör sig obehindrat där emellan.

Ibland blir det onekligen i överkant klyschigt, som när en orm får väsa en föraning om köttslig synd och slutet på barndomens paradis.

Boken hade klarat sig gott utan somliga motiv och utvikningar. Allt går nog ihop, men långt ifrån allt hinner fördjupas och göras relevant.

Själv hade jag föredragit en Mija Wadö som hade fortsatt att vara tillknäppt och oåtkomlig, à la Sarah Lund i ”Brottet”. Djupdykningen i hennes förflutna är mer fantasifull än den är psykologiskt trovärdig, och jag tror Kjellsdotter hade vunnit mer på att suga vidare på karamellen än att som nu äta upp den.

Men här har kanske Kjellsdotter haft något större i sikte. Cliffhangern till del tre är nogsamt utplacerad, så vi torde ha mer att vänta.

Generellt är Kjellsdotter som bäst när hon gestaltar det alldagliga, håller spänningen på jorden och boken på mysspektret av deckargenren.

De makabra stråken är inte de starkaste, och här uppstår en viss vacklan. Det är oklart om Kjellsdotter vill vara Keppler-obehaglig eller feel good-spännande.

Men kanske kan man vara båda? Stundtals överraskar Kjellsdotter med riktigt skickliga lösningar. Som i skildringarna av övergreppen som hon lyckas återge utan att frossa, genom att förlita sig på effekten i det osagda.

Potential finns och det ska bli spännande att se vilka aspekter av genren hon väljer att sätta sitt krut på i nästa bok.