Boken: Någon hatar oss igen

Någon hatar oss igen

Text: Sonja Ahlfors och Joanna Wingren

Grafisk form: Johan Isaksson

Schildts & Söderströms, 2017

200 s.

Blaue Frau gästar ÅST med sin drag king-show ”YO-BRO” den 24.11.

Omslaget till ”Någon hatar oss igen” visar en samling höghus, en kaotisk stad, över vilken titeln ligger som i en pratbubbla från en chatt. Det gör ett hårt intryck, liksom titeln, som är retoriskt djävulskt skicklig, garderande och offensiv på samma gång.

”Någon hatar oss igen” har just en sån genomgående på-samma-gång-estetik, man blir glad och arg och irriterad och tårögd och lite till. Utgångspunkten är en facebookchatt mellan Sonja Ahlfors och Joanna Wingren, som tillsammans utgör Blaue Frau. De är en normkritisk duo som arbetar med teater och workshops.

De är inte att förväxla med teatergruppen Subfrau som grundades i början av 2000-talet av en grupp nordiska kvinnor med Teaterhögskolan i Helsingfors som gemensam nämnare, som ett motdrag till den bristande jämställdheten i undervisningen. Men man gör inte heller helt fel om man blandar ihop namnen för Sonja Ahlfors och Joanna Wingren var ju med där. Duon Blaue Frau grundades 2005.

I förlagstexten presenteras boken som ocensurerade samtal, och det har man inget skäl att misstro, men materialet är förstås redigerat, doserat och layoutat. Fast de orden är också för korta och illa täckande. Johan Isaksson har snarare skapat en scenografi till dialogen. Och helheten kan avläsas som en performans eller som ett bildkonstverk, eller som bägge delarna.

Autentiskt prat och some-skrift har också tidigare använts i litteraturen, men det säger sig självt att stoffet har genomgått en process innan det getts ut som konstnärlig produkt. Alltid har det inte varit lyckat eller drabbade eller njutbart. Men nu är det så.

Kommunikationen mellan Sonja och Joanna är återgiven utan datum, rytmiserat i uppslag, fördjupat eller kommenterat av bildkollage och förändringar i stil. Ibland är de stiliserade pratbubblorna övergivna för en skörare och mer intim skrivstil.

För läsaren blir det också av mindre betydelse vem av personerna som har för lite pengar på kontot, vem som har ett specialbarn med behov som måste prioriteras, vem som blir uppvaktad av en man som kanske inte är så intressant sist och slutligen, ja hur ska man veta.

De som talar blir gestalter ur en verklighet som går att känna igen. Man kan leva i den verkligheten utan att vara konstutövare, man kan leva sig in i tiden, vad den kräver av kvinnor.

Och nu läser jag boken medan hashtagen ”tystnadtagning” avslöjar hur kvinnor behandlas på teatern – all denna smuts som väller fram inom konstvärlden! Men säg inte att motstånd och mothugg funnits, det går ju att avläsa här!

I förordet, som är skrivet av den rikssvenska författaren Maja Lundgren, står: ”Feminismens slagdänga ’ vi måste höja våra röster för att höras’ var sann på sin tid – men i dag?”. Jag har växt upp med det, sett saker som blivit bättre men också känt av att de som skulle höra vad kvinnor har att säga bara går in i ett annat rum. Och stängt dörren.

Men det går att tanka ny energi ur den maffiga ironi som finns redan i öppningen av denna chattperformans: ”Joanna: ’jag blev vald för att jag är man’/ Sonja: Jo/ Skarp analys”. Detta sagt mot en bild av ett manshuvud, anonymiserat med ett svart streck över ögonpartiet, infogat i en blomma, plockad av en (mans)hand. Snyggt, och det är bara början. Det är hårda bandage.

Det handlar om teater, om priset man betalar för att göra något man helst av allt vill, om att vara sömnlös, om att söka projektpengar, om att inte ta ut lön, om att ha barn, om att tiden inte räcker till, om att man nästan inte orkar, allt det där. Om män inom teatern, om män som potentiella ... ja, vad ska man säga. Språkbruket är inte romantiskt. Och det är bra det. Det explicita språket betyder ju inte att själva kärleken förnekas. Om man kan hitta den.

Men det normkritiska, har det inte också en undertext som kräver att unga kvinnor ska vara så s****s duktiga hela tiden, alltid vara aktivister och aldrig slinta på ens minsta pronomen i tal eller skrift? En frätande sorg avsöndras från dessa ohemula krav. Jag tycker den syns också i ”Någon hatar oss igen”.

Men där man sett det, där kan man också hitta ett stöd. Och det är ju därför den här chatten kommit ut. Det är lika öppet och direkt som allt annat. Det är där hoppet finns. Det finns en rörande sekvens som är skriven med en bitvis svårläst handstil. Den börjar: ”Alltså jag är megakusessa när det gäller pengar ... ”.

Det är att kika in i någons privata angelägenheter, men också något annat, det ger bilden av hur lojalitet ser ut, en ömsint och förlåtande bild. Så: om du ingen har som säger saker som ”Ring om det blir panik”, ”Jag har pengar på sparkontot” eller ”Jag älskar dig”, så kan du läsa det här.

Ann-Christine Snickars

ann-christine.snickars@aumedia.fi