BOKEN: Men hur små böcker finns det egentligen?

Ellips förlags skriftserie ”lilla e” föddes år 2012 med utgivningen av Eva-Stina Byggmästars ”Min amatörbotaniska självbiografi”.

Sedan hände ingenting på tio år. Det är en paus lång nog för dödförklaring.

Och återuppståndelse! Serien är nämligen tillbaka med två nya titlar: ”Solkatt på vit vägg” signerad Heidi von Wright och ”Ett ljud” av Håkan Lindgren .

Det rör sig om två anspråkslöst vackra häften, formgivna av Fredrik Bäck .

Pappret är lite gultonat. Författarnamn och titel är präntade på sneda etiketter som för tankarna till syltburkar. Bladen är sammanstansade med stift i ryggen och pärmarna är pastelltonade, matta på gränsen till luddiga.

Hemlagad och genomsympatisk

Känslan är hemlagad och genomsympatisk, helt i linje med utgivningstakten.

Men den är inte nödvändigtvis i linje med innehållet. Både von Wright och Lindgren bjuder på betydligt mer krut än de snälla pärmarna signalerar.

Och på vitt skilda sätt, trots att häftena utvändigt framstår som matchande syskonböcker.

”Solkatt på vit vägg” är en genrehybrid, ett mellanting mellan essä och poesi med narrativa stråk.

Eventuellt är min läsning färgad av dess föregångare i serien – Byggmästars självreflektion genom botaniken – men jag tycker mig ana ett slags poetisk självbiografi i von Wrights text.

Ordet och jaget

Det handlar om orden och jaget, om orden och världen, sinnena, minnena. I botten avtecknar sig en närmast arketypisk armbrytning mellan ljus och mörker, filtrerad genom den blick för knappt skönjbara skiftningar och förskjutningar som är von Wrights stora styrka. Det är mot en vit vägg solkatten framträder – von Wright är skickad att urskilja ljus på ljust.

”Umgås. Undgås. Förgås.” Uppmärksamheten på orden, deras byggstenar och egenheter leder tanken vidare och uppenbarar möjligheter och avgrunder. Tidigare har jag uppfattat det som en lite nördigt lekfull aspekt av von Wrights skrivande, men här är det allvar. Hela boken andas allvar:

”Det måste inte finnas ord på fenomen för att det ska existera.Men det blir väl tydligare så.

Som om. Som om jag alltid måste förklara mig.”

Än framträder orden i sin grafiskhet, än är de formler och än material för tanken att tukta. Inte sällan dröjer von Wright vid övergångarna mellan olika sinnen och uttryck. Det är trösklar som både uppenbarar och skymmer: ”Kyla är styvare än värme”, ”Jag tänker på din röst men ser bara ord”.

Håkan Lindgrens ”Ett ljud” föranleder inget genregrubbel.

Renoodlad novell av konventionellt snitt

Det är en renodlad novell av konventionellt snitt. Den handlar om rädsla, skräck rentav, men är ändå ingen skräckhistoria. Snarare en dramatiserad filosofisk jakt efter skräckens väsen och upprinnelse.

Berättarjaget vaknar av ett ohyggligt ljud som undflyr all beskrivning. Ljudet aktiverar sinnena och tankeverksamheten på ett sätt som inget annat han tidigare upplevt.

Det blir något av en fix idé som tar honom ut ur hans torftiga lya och in i natten där han möter ett gäng ”Urban explorers” som liksom han är på drift och kanske på jakt efter något.

Lindgren är frilansande kulturskribent, främst för Svenska Dagbladet. ”Ett ljud” är en välformulerad och vältänkt komposition. Novellen rör sig i gråzonerna som gentrifieringen antingen glömt eller ännu inte erövrat och befolkas av människor finansierade av a-kassan. Sådana som är mer du med mörkret och avgrunderna än med samtidens vitmålade idealtillvaro.

Växelspelet mellan yttre och inre, mellan psykologi och stadsgeografi, är fascinerande och persongalleriet likaså. Men engagemanget stannar för mig på en intellektuell nivå. Jag tänker med texten, men känner den inte. Det betyder dock inte att den inte skulle vara läsvärd. Kanske rentav en bok i sin egen rätt.

Vad krävs av en text?

Det är fascinerande med pärmar och vad de gör med litteraturen. Inför små böcker som dessa infinner sig frågan om vad som krävs av en text för att den ska kunna bära upp ett eget omslag. Kan det finnas hur små böcker som helst? Är det omslaget som gör boken, eller tvärtom?

Ett år innan ”lilla e” lanserades gjorde det svenska förlaget Novellix den lilla boken till en hit. Konceptet med vackert formgivna noveller utgivna i fickformat blomstrar – inte minst som produkt. I Novellix utgivning kan man välja och vraka mellan läckra temaboxar som marknadsförs som den perfekta gå bort-presenten.

Med tanke på att mycket av litteraturen har övergett boken och flyttat in i våra skärmar och öron är den parallella men motsatta utvecklingen med ett nyvaknat intresse för experiment med den fysiska boken på många sätt värd att bejaka.

Skevheter gläder

Samtidigt lurar ett förringande förtingligande i den estetiserande förpackningsvurmen. Därför blir jag alldeles speciellt glad åt skevheterna ”lilla e” uppvisar.

Tioårsglappet i utgivningen, och glappen mellan pärm och innehåll och mellan häftena i serien signalerar att man nog är mer intresserad av att röja rum för litteraturen än av att förpacka den.

Vad som väntar härnäst är höljt i dunkel. Fyra häften per år utlovar Ellips hemsida. Någon grundligare produkt- eller programförklaring står inte att finna. Ur litterär synvinkel känns det betryggande öppet.

Solkatt på vit vägg

av Heidi von Wright

lilla e nr 2

Ellips, 2022

23 s.

Ett ljud

av Håkan Lindgren

lilla e nr 3

Ellips, 2022

34 s.