BOKEN: Mänskan från byxbuntarna till hjärteroten - Parland och Söderholm talar till vår tid

Only the good die young, sjöng Billy Joel. Och visst vilar det en särskild strålglans kring stjärnor som aldrig hinner falla eller falna, utan bara lyser på, som ofullbordade löften.

Kring Henry Parland finns definitivt det skimret. Död endast 22 år gammal, efter ett liv präglat av sorglöst festande och djärvt författande, är han en gäckande trixter bland modernisterna som inte upphör att fascinera nya läsare.

Kerstin Söderholm hann bli 46 innan hon dog för egen hand – ett faktum som gör det svårt att värja sig mot smärtan i hennes texter. För eftervärlden har hon länge varit en doldis, vilket gjort förutsättningarna för återupptäckt extra gynnsamma. I Söderholm har man på senare år hittat en ny, stor modernist.

Satsning av SLS

En avgörande anledning till att vi hittat Söderholm och inte heller tillåts glömma Parland är Svenska litteratursällskapets satsningar.

Tack var SLS finns Söderholms dagböcker, brev och manuskript numera tillgängliga digitalt i en komplett vetenskaplig utgåva av Pieter Claes och Elisa Veit.

Även Per Stams textkritiska utgåvor av både Henry Parlands kultroman ”Sönder” och hans dikter samt Veits utgåva av hans prosa finns att läsa online jämte hans brev, essäer och kritik.

För forskare och kännare är den här typen av heltäckande utgåvor av enskilda författarskap rena skattkammaren. Men för den vanliga läsaren kan det vara svårt att manövrera den sortens textmassor, även om de är pedagogiskt välpaketerade.

Här fyller SLS nya urvalsvolymer av Parland respektive Söderholm en viktig funktion som ingångar. Utgivarna Pieter Claes och Elisa Veit är sparsamma i sina kommentarer kring urvalsprocessen, men att de velat lyfta fram det för vår tid angelägna i författarskapen blir tydligt.

Därtill är det sparsmakat. Böckerna är behagligt gripbara omfångsmässigt och taktilt. Den fysiska boken har något de ofantliga digitala möjligheterna aldrig kan uppväga.

Popestetik

Grafiskt sällar sig ”Mina lögner. Henry Parland i urval” till tidigare utgåvor av Parlands texter i olika genrer, med sin färgstarkt stiliserade popestetik. Tyngdpunkten och kanske också tyngdkraften i innehållet finns i dikterna.

Mina lögner. Henry Parland i urval

Det är lätt att förtjusas av Parlands korta och liksom oförställda iakttagelser. Han är som Gunnar Björling fast mindre kryptisk. Eller också är det Björling som är som han?

I inledningen signerad Agneta Rahikainen heter det att Björling blev mer björlingsk efter att ha träffat Parland.

Rahikainen placerar Parland i sitt biologiska och konstnärliga familjesammanhang. Hon tar fasta på hans mångkulturella uppväxt präglad av exilerfarenhet och lyfter fram den fascinerande familjen Parland som producerade tre finlandssvenska författare trots att hemspråken var ryska och tyska.

Därtill betonar hon Parlands intresse för film, jazz, modernism och populärkultur. Konturerna av en utvecklingsbejakare avtecknar sig både i hennes essä och i urvalet.

På sin tid måste det ha varit provocerande upproriskt med en författare som säljer idealen på realisation och syr in själen i kläderna:

Nu vet jag –

Det är på strumporna det beror!

Allt, erotik, estetik, religion

människovärde

Platsar i vår tid

Jag läser och ler, men blir samtidigt sorgsen. Somliga iakttagelser sitter kanske rentav för bra i vår tid. Diktjaget som står ”andäktigt tyst” inför en affisch som stolt och befallande förkunnar ”köp” är som själva sinnebilden av samtidsmänniskans konsumentidentitet.

Ett tillstånd som inte längre bryter mot något, utan har skövlat allt motstånd och lämnat oss så enahanda och platta.

Ur dagens perspektiv är ytfixeringen och utvecklingsvurmen Parland hänger sig åt inte helt oproblematisk. Samtidigt är hans gehör för ytornas språk klockrent. Kläderna. De vida byxorna. Slagen, sömmarna och pressvecken som vässas inför nya festnätter är alldeles oemotståndliga. Och de betyder någonting:

Jag trodde:

det var en människa,

men det var hennes kläder

och jag visste ej

att det är samma sak

och att kläder kan vara mycket vackra.

Parlands ytor överger inte människan. Men de sveper henne i ett slags ”svalkande likgiltighet”, för att låna en annan obetalbar formulering av honom. Det är en svepning som gör att man orkar se på henne.

Vad är människan för något?

Frågan om vad människan är för någon är det övergripande temat i ”vara mänska. Kerstin Söderholm i urval”. Här samsas dikter och dagboksutdrag och Söderholms skiftande perspektiv på varat grupperas under rubrikerna Jag, Du, Han och Det.

vara mänska. Kerstin Söderholm i urval

Utgivarna Claes och Veit poängterar att det är frågan omenmöjlig ingång till författarskapet. Men med Anna Möller-Sibelius initierade inledning i bagaget blir det dock en mångförgrenad öppning till Söderholms ton och tänkande.

I Söderholms skrifter urskiljer Möller-Sibelius bland annat kampen mellan idealism och materialism, psykoanalysens tankegods, en ekologisk medvetenhet av snudd på nutida mått och ett modernistiskt känslostarkt jag. Det är idémässigt arvegods vi alltjämt brottas med.

Merparten av urvalet präglas av en högstämt lyrisk klang som ställvis blir lite övermäktig för mig. Oavsett om texten är en dikt eller ett dagboksfragment finns där ett vibrato av tillrättalagd försköning som blir extra tydlig när man läser henne parallellt med Parland.

Idiomet är modernistiskt, men Söderholm rör sig betydligt närmare Edith Södergran än Björling på modernismspektret. Upprepningar, anaforer, spel med kontraster och förkärlek för hjärta och smärta gör henne till en uppenbar Södergran-syster. Och stundtals når hon Södergranska höjder:

Jag vill se ditt leende

som ett svidande ärr

på dina läppar.

Ideal i gungning

Likt Parland skriver Söderholm mot en fond av ideal i gungning. Men här finns mer rum för kluvenhet och komplicering, sorg och oro.

När kyrkorna och palatsen faller hos Söderholm, och moderns smekning förvandlas till en saga, är det klart att något oersättligt gått förlorat. Samtidigt finns det hos henne en profetisk dimension: ”En ny människa vi, / som varken har lemmar eller kropp”, som det heter i dikten ”Vi – det vardandes barn”.

Urvalet kryllar av den här typen av överraskningar. En kroppslös cyborg som träder fram ur hålrummet efter moders smekning. Eller det hudlöst talspråkliga ”vara mänska” som har gett urvalet sitt namn. De höga tonerna från spända strängar ger plötsligt vika för något helt annat. Kanske för punkten i människan som det slår gnistor om, som det heter i en dikt.

Tidlösa dimensioner

Även om Parland känns betydligt modernare är det frågan om inte Söderholm är den tidlösare av de två.

När Parland skriver om Autobussens framfart och om pommac som en dryck för nyrika är det omöjligt att bortse från den tid som gått, medan Söderholms klarsynta dagboksanteckningar från krigets verklighet i Västnyland på 40-talet väl kunde ackompanjera nyhetsbilderna från dagens Ukraina. Hon närmar sig dimensioner av människan som, dessvärre kanske, tycks vara eviga.