BOKEN: Lyhörd skildring av hemmasittaren

Hundra dagar hemma

Nike vill gå i skolan, det är inte det, men hon kan bara inte. Ibland kommer hon överhuvutdaget inte iväg hemifrån, andra gånger är det i själva skolan, på skolgården eller på väg dit som det händer. Känslorna överväldigar henne och hindrar henne att gå vidare, eller tvingar henne att fly innan allting exoploderar.

Matilda Gyllenberg har skrivit en gripande mellanåldersbok med fokus på ett angeläget ämne – de så kallade hemmasittarna. Barn som av olika anledningar inte går i skolan utan stannar hemma, ett fenomen som diskuterats mycket under de senaste åren. ”Hundra dagar hemma” är en känslornas bok där mycket krut har lagts på att beskriva de känslor som fysiskt griper tag i huvudpersonen både i skolan och hemma i tanke på skolan.

Det är en bok om att inte passa in, om när känslorna sätter sig i kroppen och gör fysiskt ont. Utöver den betagande huvudpersonen Nike är både föräldrar och lärare är skildrade med värme och nyanser. Till och med pappan som bor i Danmark med sin nya familj och kanske mest glömmer bort sin förstfödda får lite försonande drag till slut. De som sviker mest är kanske kurator och rektor, men de är framförallt skildrade ur barnets ögon. Det talas om tvång och straff, vilket också Nike förstår är lönlöst. Den som inte fysiskt kan förmå sig att gå till skolan kan inte heller tvingas dit med någon större framgång.

Som tur är är Nike inte ensam, utan i Mia har hon hittat den bästa vän man kan få. En som inte ifrågasätter, men ändå utmanar när hon tycker att det passar. Utan Mia skulle Nike vara ett mycket utlämnat barn när skolan sviker och de vuxna inte förstår vad som är fel.

Nike har mycket gemensamt med sin litterära syster Humlan i Kristina Sigunsdotters augustbelönade bok ”Humlan Hanssons Hemligheter” (Natur och kultur 2020). Här finns samma värme och samma genomgripande svartvita illustrationer som sampelar så vackert med själva berättelsen. Humlan är tecknad av Ester Eriksson, medan Maria Sann mejlsar fram Nike. Huvudpersonen Nike växer i Sanns tolkning långsamt fram för våra ögon under läsningen. Det blir tydligt att sitt signaturplagg jumpsuiten, gärna med huvan uppdragen, känner hon sig trygg och kan möta världen.

En annan tydlig beröringspunkt finns i Viveca Lärn Sundvalls klassiker ”En ettas dagbok” där en vresig vaktmästare också spelar en viktig roll. Vaktmästarkarikatyren i Nikes skola fungerar sådär, men blir bättre när han får lite mera kött på benen och stiger fram som en person att lita på och luta sig mot.

Kanske för att visa villket barn NN ändå är, eller för att tilltala den jämnåriga läsaren har ett rätt banalt mysterium vävts in i berättelsen. Här tappar skildringen lite fart och historien engagerar inte riktigt. Nästa gång kan det löna sig för Gyllenberg att våga lita på att det vardagliga håller utan extra spänning. För det gör det när det framställs så här lyhört.

Blanka Henriksson