BOKEN: Lise-Lotte Hellöres debutromaner spritter av skrivglädje men tyngs av klichéer

Dubbeldebuterande Åbobon Lise-Lotte Hellöre är ekonom, teolog, mamma och hundägare. Hennes skrivande har ÅU-läsarna redan fått se prov på i kolumner i bladet, och nu bjuder hon på mer: hela två romaner på en gång!

”Kriser och kärlekar” och ”Petrus” kretsar kring kvinnor i karriären som genom ödets nycker får se sitt liv byta riktning. Ordet feelgood figurerar i baksidestexten till båda böckerna. Och visst kan Hellöres lite hurtfriska hantering av livets sorger och glädjeämnen klassas som en variant av feelgood.

Ändå är det romance-genrens motiv och drivkrafter jag upplever som mest framträdande i böckerna. När huvudpersonerna – terapeuten Henna i ”Kriser och kärlekar” och professorn Josefin i ”Petrus” – varvar ner med en bok, är det med en roman signerad Danielle Steel. Blinkningarna till romancedrottningen Steel ger en ganska bra fingervisning om vilken litterär planhalva Hellöre spelar på, även om hon bjuder på kärlek i många former, inte endast i romantisk skepnad.

Kriser \u0026 kärlekar

I ”Kriser och kärlekar” avhandlar Hellöre explicit såväl eros som agape och narcissism samt kärlek till familjen och kärlek till hundar. Den själavårdande terapeuten Henna har fullt upp på sin mottagning. Personkemin med den utbrända ekonomen Lars Nopp fungerar lite för bra. Prästen Ivar vrider sig i samvetsplågor på grund av otro och ett förlorat barn, medan en annan av Hennas klienter råkar bära på frukten av hans vänsterprassel.

Till detta fogas ännu en charmerande pilot med behov av ett substitut till en död syster, ett par golden retrievers, lite arbetsplatsdynamik, astrologi, spökeri och skuggor ur Hennas plågsamma förflutna.

Petrus

I ”Petrus” står moderskärleken i förgrunden. Karriärkvinnan Josefin har gett akademin sitt allt. Nu är hon snart 40 och den biologiska klockan tickar. Som på beställning uppenbarar sig en rådig riddare, redo att stå till tjänst. Petrus uppfyller hennes dröm på självaste julafton, men visar sig inte riktigt vara den klippa hans namn utlovar.

Här drar Hellöre på med thrillerartade element. Petrus är Eros personifierad, men kanske också en Narcissos. Mörkertonerna tätnar och mysteriet kring det efterlängtade barnets far förgrenar sig och letar sig in i Josefins professionella liv och den forskning kring kvinnovåld som en av hennes doktorander bedriver.

Hellöre är noga med att betona att böckerna är fiktion, men den som känner Åbo har mycket att nicka igenkännande åt. Samppalinnaparken, domkyrkan, Arken, ån med mera skymtar förbi, i klädsam dager dessutom. Hellöre ger ut böckerna på ett svenskt förlag, och en strävan att presentera både Åbo och Svenskfinland för icke invigda skiner igenom.

Romance är en genre med gott om utrymme för det osannolika. Dagdrömmar tenderar att besannas och man har anledningen att begagna ordet plötsligt titt som tätt. Trovärdigheten är inte så viktig. Det är läsning som ska erbjuda en flykt undan vardagen, inte påminna en om dess ramar. På den punkten levererar Hellöre.

Även om den romantiska kärleken inte ståtar i ensamt majestät i ”Kriser och kärlekar”, radar Hellöre upp tillräckligt med drömprinskandidater för att upprätthålla en romantisk grundkittling i maggropen. Läsarens eventuella dubier kring exempelvis den ekonomiska lönsamheten hos ett hundpensionat i Nagu är sekundära i förhållande till denna kittling.

I ”Petrus” uppenbarar sig en riktig riddare, och den rationella hjältinnan förlorar sig i känslor. Att riddaren är mer intresserad av att sprida sin säd än av att berätta vem han är, och att en professor till huvudperson föder hans barn men inte lyckas forska fram hans efternamn, är helt enkelt sådant man får ta om det ska bli intrig av.

Mer problematiskt blir det i förhållande till de seriöst reflekterande ambitionerna som också skymtar i romanerna. Hellöres huvudpersoner landar inte sällan i klichéartade slutsatser när de tampas med sina relationer och livssituationer. Vi får bland annat veta att hunden är människans bästa vän, att vänskap är guld värd och att barn är livets mening.

När den 40-åriga Josefin känner sig som en ”hora” efter att ha haft sex, prästen Ivar förgås av sina ”synder” och terapicentret Henna jobbar på ståtar med en svart klient som ett bevis på att det är ”högt till tak” hos dem, osar det inte bara klichéartat utan rentav unket. Jag hade förväntat mig mer komplexitet och aktualitet av en disputerad forskare.

Hellöres böcker andas dock oförställd skrivglädje. I romance-anda räds hon inte målande beskrivningar. Adjektiven duggar tätt, känslorna är uppskruvade och tonen högstämt melodramatisk. Man får dofta på en ”air av livmoderns mörker och magi”, uppleva lockelsen från ”sanningens sötma” som en ”spirande liten planta”, se hundbajset som gömts under snön ”visa sitt äckliga tryne” och lära sig att ”inget plåster i världen kunde stoppa mitt hjärta från att blöda sorgens droppar”.

Det blir ganska mycket av allt, även av visuella kortslutningar som hundbajsets tryne. Hellöre hade gärna fått rensa lite bland bilderna och se över den rätt frodiga förekomsten av anglicismer i böckerna.

Men dessa stör kanske inte den som längtar efter en avslappnande bok att underhållas av. Danielle Steel har talat till miljontals hjärtan med sina nästan 200 böcker och jag är säker på att det finns de som tilltalas av Hellöres böcker också.