BOKEN: Lekfull Jansson gör ömsint fiktion av krogens frirum

I Åboförfattaren Henrik Janssons nya roman är krogen nåd och fiktionen ömhet. Han rör sig bland bekanta teman, men friare än någonsin förr.

”21:an” är en möjligheternas bok. Ljus, trots att den inte blundar för mörkertonerna. Eller kanske just därför.

Den som är bekant med Janssons person och produktion vet att han trivs på krogen, både i sina böcker och när han skriver dem. Navet i ”21:an” är en kvarterskrog med samma namn.

Varje kapitel ger röst och perspektiv åt olika personer ur klientelet och personalen. Brottstycken ur en brokig bukett livssituationer framträder och binds samman av en löst hållen övergripande intrig.

Chefen Jack blickar ut över borden från sin plats bakom bardisken. Denna ter sig som lika delar arbetsplats och tillflykt från ett komplicerat familjeliv.

Nyrekryterade Julia har brutit med sin kriminella man. Jobbet på ”21:an” är hennes chans att ta sig ur drogernas malström och försörja sig och sin dotter.

Bland kunderna utmärker sig figurer som Ryssen och Hazel, Poljukka, Tomma och Mettelä. Den sistnämnda är sannfinländare. När han blir för full och odräglig åker han ut. Däremellan är han välkommen.

Ryssens affärer blir man inte klok på. Hazel bär spåren av sitt hårda liv med stil.

Poljukka dricker i relief mot att han kunde ha blivit fotbollsproffs och Tomma har avfyrat en oskyldig puss som förvandlades till något helt annat där den träffade. Nu är hans karriär och självbild plötsligt i vågskålen.

Kompositionsmässigt ligger ”21:an” någonstans mellan en novellsamling och en roman. Kanske liknar den mest av allt ett musikalbum.

Här finns en tydlig grundton som broderas ut och varieras genom olika temperament och teman. På slutet bjuder Jansson dessutom på några bonusspår.

Den löst sammanhållna helheten genljuder i gemenskapen som gestaltas. På 21:an är folk ensamma tillsammans.

Här finns en kravlös samhörighet. Du måste inte vara någon eller någons för att få finnas där och omslutas av krogens omtanke och solidaritet.

I vår prestationsinriktade, konsumistiska och xenofoba samtid känns en gestaltning av grundläggande medmänsklighet som ett ställningstagande. Det är en påminnelse om något som hotar att gå förlorat.

I sin skildring av 21:ans gemenskap känns romanen snudd på politisk. Krogen blir en alternativ plats, inte direkt en utopi men kanske en variant av det som Michel Foucault kallade heterotopi – en plats där en annan ordning än den förhärskande råder. En värld i världen. Ett frirum.

Med politisk vill jag inte påstå att ”21:an” är någon pamflett eller predikan – samhällskritiken är lågmäld och romanen uppenbart litterär – men i vår prestationsinriktade, konsumistiska och xenofobiska samtid känns en gestaltning av grundläggande medmänsklighet som ett ställningstagande. Det är en påminnelse om något som hotar att gå förlorat.

Inledningsvis är jag ändå lite tveksam. Jag kommer på mig själv med att undra hur Åbogangstrar egentligen låter, och om man kan skildra dem trovärdigt utan att låta den språkliga mångfalden bryta in i texten.

Jag hinner tänka att Janssons realism når längre psykologiskt än språkligt. Att han visserligen har den stilistiska räckvidden och fingertoppskänslan, men att den härrör ur en annan, mer litterär språkvärld än den som möter dig i Åbos krogliv.

Jag tänker att det är Klas Östergrens gangstrar som låter så här, inte den finlandssvenska knarkhandeln.

Efter ett par kapitel blir jag tveksam till konceptet med att skriva sig igenom hela krogens klientel och undrar om Jansson eventuellt har gjort det för lätt för sig.

Svaret kommer omgående i form av ett kapitel där författaren ”Jansson” kliver in och tar ordet och ställer sig ungefär samma fråga som jag.

Sen tar han en tur till Vasa och in i ett skruvat händelseförlopp med begynnelse i en annan krog.

Leken med författarjaget både punkterar och förstärker romanens fiktionskontrakt.

Autofiktionens flirt med verkligheten matar en tidstypisk biografisk läsart för vilken det är köttet bakom orden som avgör vad romaner ”egentligen” handlar om.

Att bokens fiktiva Jansson uttryckligen dryftar fiktionen förstärker bara verklighetseffekten. Fiktionen han knåpar med framhäver metareflektionens sanning.

Samtidigt är kapitlet där Jansson har ordet förlösande för helheten som roman. Efter det är jag med.

Jag tror på människorna som kliver fram och jag slutar tänka på hur de låter. Kanske för att jag kommer dem så nära. Eller kanske för att de låter som sig själva.

Jag slutar helt enkelt tänka på dem som representanter för någon viss typ eller grupp och hur väl de fungerar som sådana.

Visserligen är de alla typiska janssonska existenser: kantstötta och marginaliserade. Jansson skriver som så ofta tidigare om dem som befinner sig bortom volvo-villa-vovve-drömmen, om de i ekorrhjulet omsprungna och av karriärstegen fallna.

Fadersproblematiken är alltjämt ett pulserande kapitel och kvinnorna har skinn på näsan, medan männen får vara tunnhudade. Men i den här boken kan alla både bära och brista.

Personerna som passerar revy i ”21:an” är framför allt enskilda och särskilda, brokiga och många. Jansson rör sig friare än någonsin mellan olika medvetanden.

Han laborerar lustfyllt och lekfullt med fiktionens möjligheter att byta blick och teckna människor.

Likt de unga ödessyskonen Jocke och Tessan, som har varsin förälder bakom bardisken och tvingas ty sig till varandra, gräver Jansson djupt i sminkpåsen och målar fram ansikten med färg, fantasi och ömhet.

”21:an” är Janssons nittonde skönlitterära bok och ett övertygande prov på hans förmåga att ständigt utvecklas som författare.

21:an