BOKEN: Kärlekslöshetens arv väger tyngre än krigets i Peltomaas roman

Om detta talar vi inte

Inbördeskrigets efterdyningar, fasetter av fångenskap och underskott av moderskärlek är några av de stora teman som Marianne Peltomaa tar sig an i romanen ”Om detta talar vi inte” – den första hon ger ut efter en paus på mer än tio år.

Historiska skeenden gestaltade genom komplexa kvinnogestalter har varit något av en trend i årets finlandssvenska romanutgivning. På den punkten är Peltomaa i gott sällskap av författare som Ann-Luise Bertell, Annika Åman, Karin Collins och Ulla-Lena Lundberg. I flera av romanerna lurar kriget, antingen i hjärtat av berättelsen eller som en skugga i karaktärernas hjärtan.

Vi kommer inte förbi krigen i Finland.

Om det finns en urberättelse för detta land, annat än Kalevala och Runeberg, så är det väl just den om inbördeskrigets förtigna sår. Det är varken önskvärt eller möjligt att vi blir klara med den historien. Men det är ändå ett faktum att Peltomaa anträder väl upptrampad mark när hon ger sig i kast med att få tystnaden efter 1917 att tala.

Peltomaa gör dock mer än så. Kriget är varken fond eller förgrund, utan en av många föredömligt konkreta realiteter som bokens huvudpersoner Signe och Helvi tvingas förhålla sig till.

Och den till lust och leda tematiserade tystnaden är bara en av många psykologiska mekanismer som Peltomaa undersöker.

Helvi Lampinen är bankdirektörskan Signes handplockade piga. Anställd redan vid fjorton år för att kunna formas enligt fruns förgottfinnande.

För Helvi är direktörsvillan ett steg på vägen från fattig småbrukardotter till fabriksarbeterska med fasta arbetstider, ledig söndag och lön i handen.

När det drar ihop sig till inbördeskrig blir den röda gemenskapens lockelse så stark att Helvi rymmer från jobbet i vita villan. Men gemenskapen visar sig inte riktigt vara den hon hade hoppats på.

Istället för en ny jämlik värld får hon uppleva det värsta av den gamla ojämlikan i ett fångläger där folk dör som flugor, kisset och mensen sinar, tarmarna rinner och hon har fullt upp med att motstå frestelsen att äta sina löss.

Signe blir inte kvitt minnet av Helvi. Hon kommer varken över hennes svek eller över känslan av att det kanske på något sätt är hon som har svikit.

Det resulterar i en ansökan om benådning och en villkorlig frigivning av Helvi, förutsatt att hon sköter sig och stannar hos Signe.

Tillbaka kommer en söndrad människa som förväntas uppvisa tacksamhet över en tillvaro som visserligen är mätt och ren, men minst lika kringskuren som den hon lämnat.

Också Signe sitter fast, i den omsorg hon investerat utan att någonsin få full utdelning i retur, och i sin egen oförmåga att släppa Helvis svek.

Helvi är mer än bara en piga för henne, men fick Helvi själv välja skulle hon inte ens vara det.

Det barnet blottar är kärlekslöshetens tunga arv och hur utomordentligt väl det förvaltas av kvinnor i fångenskap: i pigkammaren, i borgerlighetens strama korsett, under direktörens lystna blick, fjättrad bakom taggtråd eller bågnande under dagens slit.

I periferin finns Signes make Henrik som vet att det är bäst att låta frun få sin vilja igenom. Han kurvar skickligt mellan potentiella konflikthärdar, smuttar på konjak och trivs på klubben.

I släkten finns en direktör Ragnar med vana att ta för sig av det livet kan ge av makt, kvinnor och pengar. Han var sonen Signes mamma Amalia egentligen hade velat ha, istället för den präktiga, tråkiga dottern som nästan blev gammalpiga och inte ens lyckades skaffa barn.

Barnlösheten råder Henrik oombedd bot på när han hämtar hem en föräldralös fosterdotter. Alice är sex år och Signe 56.

Att älska sin nästa så som sig själv har för Signe varit en oöverkomlig utmaning, och ett barn tycks inte kunna råd bort på det. Kärleken har varit på kort hela hennes liv, och den finns inte i det liv hon tvingas ge Alice.

Inte heller Helvi har någon kärlek överlopps. Den enda som spiller sådant på flickebarnet är ironiskt nog Signes mamma som närmar sig hundra, liggande i sin säng bland karameller och skvaller.

Barnperspektivet är inte bokens starkaste stråk.

Även om det heter att Alice är lillgammal och det tidiga 1900-talets barn säkert var betydligt mindre curlade och nyhjälplösa än dagens barn, så är Alice alldeles för försigkommen för att vara bara sex.

Hade hon varit tio hade jag trott på porträttet.

Men då hade hon antagligen varit mindre effektiv som medel för att synliggöra de känslomässiga knutarna i de vuxnas själsliv, vilket är hennes främsta funktion.

Det barnet blottar är kärlekslöshetens tunga arv och hur utomordentligt väl det förvaltas av kvinnor i fångenskap: i pigkammaren, i borgerlighetens strama korsett, under direktörens lystna blick, fjättrad bakom taggtråd eller bågnande under dagens slit.

Ondast gör de små andrummen. Skymtarna av ömhet som flammar till men aldrig får syre. För ingen i romanen har något extra att ge. Utom möjligtvis Alice som i sin tur hotas kvävas av alla förhoppningar som lastas på henne.

Peltomaa vill mycket, ibland för mycket för bokens bästa. Hennes bakgrund som deckarförfattare skymtar i intrigbygget där nya element ständigt läggs till, diverse överraskningsmoment odlas och fler karaktärer är hon riktigt hinner teckna introduceras.

Bäst är hon när hon håller sig tätt intill Signe och Helvi och borrar på djupet.

Den psykologiska skärpan med vilken hon blottlägger de förödande följderna av att tvingas leva ett liv som inte är ens eget är imponerande.