Boken: Jökel - Anteckningar för en opera av Bosse Hellsten
Jökel - Anteckningar för en opera
av Bosse Hellsten
Omslag: Fredrik Bäck
Schildts & Söderströms, 2017
178 s.
Bosse Hellstens fjärde bok är en prosaberättelse som fått överskriften ”Jökel” och undertiteln ” – Anteckningar för en opera”. Omslaget, skapat av Fredrik Bäck, liknar en storvulen scenografi. Det har också hämtat inspiration från den senaste diktsamlingen där texten har en visuell skrivmaskinsestetik. Delete-funktion finns inte, i stället skriver man över med X.
Flera av berättelsemotiven finns redan i diktböckerna: suget efter vildmarksliv, knöligheterna i kreativiteten, spriten, bilarna. En magisk Lada inköpt i Kelviå spelar en suverän roll i ”Jökel”. Den kan köras berusad utan att polisen tar en. Adressen har också en funktion, platsen håller ihop berättelsen. I ”Solen dånar på” (2011) är den Orivesi, det står skrivet redan på pärmen. I ”Jökel” är adressen i ett vagt antytt nuplan Lovisa och författarhemmet där.
Där kämpar författaren med ett litterärt projekt, det ska heta ’Kukens konkurs’. Där kommer ”kulturmannen” att uppstå som hamster, ett djur med en tunn och liten pitt som bara kan ses genom förstoringsglas. Mot detta står de mer storslagna männen, till exempel de oförvägna polarfararna, ödemarkseremiterna, de som visar kraft och mod – i alla fall risktagande.
Höjdpunkten i det här projektet ska vara ett besök på det isländska fallosmuseet som har en utställning av konserverade eller avbildade penisar av olika hanexemplar på klotet. Det finns faktiskt i verkligheten och passar väl in i Hellstens smak för det utsökt groteska.
I resan till Island som till slut blir av sammanstrålar de olika spåren: längtan till en vild och krävande natur, tvekampen med alkoholen, manligheten satt på spel, drömmen och driften att skriva. Island är ju litteraturens och de kärva sagornas ö, där machomotiv historiskt är legio.
Det här verkar rätlinjigt och vore kanske svårsmält om det inte vore för ambivalensen, som går in i och utanpå allting. ”Jag behövde en ny mytologi”, står det någonstans i de tidigare kapitlen – sammantaget tjugoen. Författarrollen måste skapas på nytt, liksom mansrollen. De måste skrivas om, skrivas över tidigare bilder.
Hellsten visar sig vara en kompetent prosaist. Berättandet tar sig friheter, det följer den grandiosa mannens självpåtagna rätt att följa sina impulser och infall. Och var kan man få göra det ostört om inte på fyllan.
Alkoholen hjälper också till att avskärma. Berättarjaget säger att han dricker för att få vara ifred. I inledningens krogscener får vi en detaljerad snabbskiss av klientelet. Man skymtar en viss solidaritet, en avslocknad kamrat emballeras i sopsäckar för att inte solka ner taxin han skickas hem i, men utanför baren är alla är ödsligt ensamma.
Det finns en litterär dryckesromantik som Bosse Hellsten ibland hemfaller åt och ibland förbigår. Prosan tar vara på många nivåer fastän nyanserna kan vara få. Det är grovt, men det finns också en undertext. Skrivandet vinner över fyllan.
Hellsten har också en egenhet att ibland klämma ur sig träffande och aforistiskt självsäkra meningar. Någonstans nämner han Henrik Tikkanen, som var en mästare på vassa formuleringar. Men han lät dem stå knivskarpt ensamma, Hellsten liksom slänger in en boll i förbifarten.
Tikkanen omnämns också som en broder i alkoholen. De bröderna blir till slut ganska många, och texten blir paradoxakt nog mer syrefattig när hänvisningarna till andra supiga författare blir tätare. Berättandet går över i en personlig uppgörelse som har en annan ton, och som kanske också måste berättas.
Bosse Hellsten är en beläst författare och boken har inte mindre än fem olika motton, Nietzsche och Saarikoski står för två av dem. Saarikoski och P. O. Enquist är ett slags följeslagare på resan till Island, bägge skulle sluta dricka där, var det tänkt.
Där blir besöket på pittmuseet blir en besvikelse. Men författaren har redan med en frenesi som är lika ettrig som den han visade inför det fallologiska librettot gått in för att erövra nykterheten, han springer bokstavligen ikapp den. I sista kapitlet tar berättelsen fart igen och under en magisk expedition i norr kommer skaparkraften tillbaka.
Det kan vara en upplösning som har mytologiska kvaliteter, och som jag läser den har den (förutom det personliga som utkristalliserar sig allt mer) mycket att göra med (den finlandssvenska) författarrollen. Det kan gå att behålla sin integritet utan att hamna i ”röret”, som det talas om, utan att närmare gå in på detaljer.
Kampen och språket är bokens största fördelar. Men den nya mansrollens mytologi är knappt ens i början av sin formulering.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi