BOKEN: Johansdotter sveper framtiden i dystopisk törnrosasömn

Science fiction är en sällsynt art i den finlandssvenska litteraturens genreflora. Att Henna Johansdotter så självklart och övertygande gjort genren till sin är därför extra glädjande. Hos henne hittar man världar långt bortom finlandssvenska standardtroper som dalen, ytterskäret, småstaden och sommarstugan. Föreställda världar som säger en hel del om den tid som är vår.

Sömnlandet

Johansdotter, f. 1994, debuterade 2019 med dystopin ”Glasvaggan”, om odlade barn och gränssnittet mellan konstgjort och mänskligt. Gränser, gränsdragningar och dystopiska framtidsvisioner är centrala ingredienser också i Johansdotters nya roman ”Sömnlandet”.

Vi befinner oss en bra bit in i framtiden, i Tveväldet. Genom världen går en barriär. På den ena sidan lever de överlägsna och farliga kvinnorna och på den andra sidan männen – lite som i den svenska författaren Madeleine Hessérus dystopi ”Staden utan kvinnor” från 2011.

Männens sida hemsöks av den obotliga sjukdomen sömnen. Utan förvarning kan den angripa vem som helst. De som har råd fryser ner sina drabbade nära och kära i väntan på ett eventuellt botemedel. Andra blir försöksdjur i jakten på ett motgift.

Nolan jobbar som sällskapspojke i Skimret – den mest utvecklade och rika delen av männens värld. Han är ett före detta barnhemsbarn som inte kvalade in till någon högre utbildning. I valet mellan ett smutsigt fabriksjobb och arbete på bordell valde han det senare, och trivs. Inte sällan njuter han av sina möten med kunderna.

När en högt uppsatt politiker dör på hans bordell, och han råkar läsa ett meddelande som politikern skrivit om att kvinnorna har botemedel mot sömnen, kastas han in i rikspolitiken. Han blir ett slags galjonsfigur för den revolutionära sammanslutningen SOUP som vill störta barriären.

Lusten att kategorisera och separera människor har en obehaglig genklang i dagens tilltagande fascistiska strömningar.

Det är inte bara mellan kvinnor och män och rik och fattig det råder skarpa gränsdragningar i Tveväldet. Bland männen tillåts heller inga avvikelser. Purifytestet sållar ut alla som inte kan inordnas i en strikt binär könsordning.

Också sällskapspojkarna har sin bestämda plats. Nolan är både upphöjd och utsatt. Han lever gott på bordellen, men ett glödande rött halsband signalerar hans yrke vart än han går. När andra inte är upptagna med att begagna sig av hans tjänster tenderar de att tycka synd om honom och se honom som ett offer. För Nolan är det viktigt att markera att hans jobb är ett jobb han gör av egen vilja och gärna.

Laddningen kring hans yrke i kombination med den information han sitter inne med om ett eventuellt botemedel gör honom till en fixstjärna som SOUP drar nytta av i sin valrörelse. Själv vill han också ha förändring, men framförallt vill han bli sedd. Helst av SOUP-ledaren Lum.

Nolan, hans yrke, hans skönhet, hans sårighet och hans lyskraft fungerar som en trigger. På ett samhälleligt plan rör han upp revolutionära stämningar, och inom SOUP rör han om i gruppdynamiken och får både vänner och fiender.

Det finns inga kvinnor på männens sida om barriären, men ett fascinerande feminint återsken. Holoskärmarna och stadens fluorescerande belysning går i pasteller som skärt och lila. Det första symptomet på sömnen är rosa rosor på halsen, som en blinkning åt Törnrosa. Lums shampo doftar jordgubbar och kring Nolan står en aura av femininitet. Han begärs, objektifieras och bespottas – ställs inför många av de situationer som främst drabbar kvinnor i vår värld och tid.

Den kitschigt pastelliga estetiken som genomsyrar Skimret, och som omslaget signerat Johanna Bruun fångar på kornet, är ett exempel på hur Johansdotter sätter sin alldeles egna prägel på science fiction-berättandet. Bekanta scifi-miljöer som den kliniskt vita laboratorievärlden och det postapokalyptiskt gråa landskapet finns visserligen i regionerna utanför Skimret. Men i hjärtat av romanen tecknas framtiden i lekfullt neonskimmer, med hela spektret av känslor intakt. Och leken bor granne med allvaret.

Det är stora frågor Johansdotter brottas med. Lusten att kategorisera och separera människor har en obehaglig genklang i dagens tilltagande fascistiska strömningar. De fördomar sällskapspojken Nolan stöter på ekar av den prostitutionsdebatt som med jämna mellanrum återkommer och tenderar att slå knut på sig själv. Frågan om vilka medel man har rätt att ta till i kampen mot en smittsam sjukdom är minst sagt aktuell efter de senaste årens coronaerfarenhet.

Det är gott om intrigtrådar i ”Sömnlandet”. Ibland händer det att någon av dem faller i glömska ett bra tag medan Johansdotter tvinnar in sig i en annan. Mot slutet har hon fullt upp med att knyta ihop alla ändorna, och läsaren har stundtals fullt upp med att hänga med och engagera sig.

Boken hade vunnit på lite färre förvecklingar och mer fördjupning. Allt hade kanske heller inte behövt ställas till rätta så grundligt. Men Johansdotter ska ha en eloge för att hon inte tar den dystopiska patentlösningen och gräver ner sig i svärta, utan faktiskt röjer rum för reparativa framtidsvisioner.

Fantasi råder det ingen brist på hos Johansdotter, varken språkligt eller innehållsmässigt. Och det är med en imponerande auktoritet hon stakar ut sina världar och låter människan ta plats i dem i hela sin sinnliga och mentala komplexitet.