BOKEN: I tingen bor en andra hud

Drömmar om tomhetens rymd skaver mot ett materiellt överflöd i Ulrika Nielsens diktessä ”Tingen”.

Det är en gräv där du står-rapport från en mänsklighet på väg att begrava sig i det tingliga, men också en insiktsfull skildring av tingens existentiella betydelse.

”Du rör dig mellan vardagsrum, kök, badrum, sovrum och ditt favoritrum, mellanrummet, som du passerar vart än du är på väg.”

Tingen

Mellanrummet är en bekant plats i Nielsens författarskap. Hon har skrivit prosa, poesi och essäistik, och framför allt utforskat mellanrummen mellan genrerna. Självbiografiska stråk varvas med ett filosofiskt anslag.

Det oavgränsade och oavslutade är närvarande i hennes texter som inte sällan pekar på sina egna begränsningar, som liksom vetter mot någonting som finns bortom orden och påminner oss om att vi ständigt är på väg. ”Tingen” är inget undantag.

I boken tar Nielsen läsaren genom olika rum. Det är de egna rummen, en väninnas lägenhet, en avliden fasters hem och mammans boning. Men det är också våra rum. Du-tilltalet i citatet ovan är ett exempel på hur hon inlemmar läsaren i sin utforskning av det tingliga och gör en delaktig i sitt seende.

Vi befinner oss mellan det personliga och det allmängiltiga. Under gravölet i fasterns hus öppnar sig ett mellanrum mellan tider. Askkopp, vaxduk, bibel och kontanter delas upp mellan utflugna och utspridda efterkommande.

Tingen slungas ut till städer bortom Österbotten och Finland, och inlemmas i nya rum där tingen vittnar om andra tider och andra målsättningar.

Fastern är en specifik faster, men hon öppnar en hel värld, ett förflutet som är lika bekant och förlegat för läsaren som för dem som befolkar Nielsens gravöl.

Att fasterns hem är en förlängning av hennes person är uppenbart. Sockor färdigt instuckna i stövlarna, ritstift som håller duken på plats, vedspis och fristående kokplatta säger liksom allt om henne.

Ur beskrivningen av hur hennes ormbunke och hennes tavla landar i diktjagets hem och får samsas med Picasso, en kukskulptur och grafiska Finlayson-lakan köpta på Prisma i Jakobstad växer i sin tur ett slags självporträtt: En bild av ambitionen att bygga upp och bevara, av att bli till i kraft av tingen.

Nielsens bok genomsyras av djupgående insikter i hur mångbottnad och ömsesidig vår relation till tingen är.

Ofta väljer vi dem och ägnar mycket tid åt att förverkliga oss genom dem. De tjänar till att berätta det vi vill berätta, men de berättar kanske alltid lite mer. De säger sådant vi inte har ord för och avslöjar sådant vi varken vill eller kan kännas vid.

I beskrivningen av hur essäjaget övermannas av sakerna i sitt hem, av hur de upptar hennes tid och livsrum och förorsakar det ”vi kan kallaett insjuknande bland ting”, är det inte längre människan som är det suveräna subjektet i relationen. Tingen har blivit hennes övermän, och den materiella självreflektionen grotesk. Konsekvensen blir att allt måste ut:

”Jag lät som en inredningstrend,

som klimatångest, lev enklare,

men det jag upplevde

var något annat

det var svårt för mig

att göra mig förstådd”

Nielsen låter som en trend eftersom hon tangerar samma problem och smärta som trenderna genereras ur. Insjuknandet bland tingen är en variant av den urscen som turneras i dokusåpor där hamstrare, städfobiker eller på annat sätt husligt handikappade får hjälp med att reda upp sitt kaos.

Städgurun Marie Kondo och miljökämpen Greta Thunberg kan betraktas som exempel på personer som stakat ut möjliga förhållningssätt till en mänsklighet förlorad i och förvrängd av tingen.

En av styrkorna i Nielsens essä är just att den rör vid något ofrånkomligt i vår tid. Den närmar sig en problematik som är så central att den blivit populärkulturell.

Det materiella överflödet är något vi numera behöver självhjälpsmetoder för att hantera, något som hotar hela planetens fotlevnad. Det är tidsenligt – trendigt – men samtidigt mer än så. Förhållandet till tingen är djupt personligt och vida existentiellt.

När Nielsens essä-jag har svårt att göra sig förstådd i sitt insjuknande bland tingen blottas den typ av djupskikt och smärtpunkter i vår relation till tingen som metoder för garderobshantering och skolstrejk på fredag snarast tjänar till att döva.

I essäns prolog besöker jaget en väninnas nyinförskaffade lägenhet med egna och tomma rum. Jaget drabbas av avund och drömmer sig ett eget liknande.

I tanken framträder en vision av en frizon med en madrass, trägolv, stora fönster och bara ett glas på diskbänken.

Obönhörligen letar sig tingen in i drömmen om tomhet. Dess rymd blir avhängig av glaset på diskbänken. Idealbilden av frihet från tingen är som tagen ur en inredningstidning.

Nielsen ställer sig inte över det materiella och hon bemästrar inte överflödet. Hon erbjuder varken metoder eller lösningar. Hon lever, ser och synliggör förhållandet till tingen i hela dess motsägelsefullhet.