BOKEN: Hundar är lättare att älska än människor – Åsbacka är tillbaka i välfärdssamhällets ruiner

Glömda rum

Någonstans läste jag att ett samhälles sätt att behandla hundar är ett bra mått på dess moral. Jag vet inte om det stämmer, och jag vet inte om principen kan tillämpas på enskilda individer, men i Robert Åsbackas nya roman ”Glömda rum” är den relevant.

I förhållandet till hundar förkroppsligas både vidderna och tillkortakommandena i människans moraliska kompass och emotionella resonansbotten.

”Glömda rum” tar vid där den briljanta ”Kistmakarna” slutade. Huvudpersonen, författaren Erik, bor fortfarande i Eskilstuna, numera i en lägenhet tillsammans med Sonja som han lärde känna på Farkh: Föreningen Arbetarkultur och Historia.

Han befinner sig fortfarande i träda professionellt. Hans manus ligger nerpackade i likkistan han byggde åt sig i den förra romanen, och det går fortfarande utför för det svenska välfärdssamhället.

Mycket är bekant från ”Kistmakarna”, men en del är också annorlunda. Hoffman – mannen bakom Farkh – har startat en ny förening med ett än mer suggestivt namn: Arena för Arbetarhistoria, förkortat AA.

Där jobbar Sonja som hans högra hand, och där hittar han också med hjälp av lite arbetsmarknadsåtgärder försörjning för Erik som spökskrivare för hans magnum opus om låsindustrins historia.

Somt har gått oåterkalleligen förlorat. Kåre som drog kursen i kistbygge har dött. Sonjas son är död – skjuten i en meningslös knarkuppgörelse.

Grundtonen är mer uppgiven än i den förra boken som, trots att den rörde sig på kanten av samhället bland mer eller mindre misslyckade livsöden, var förunderligt ljus.

I ”Kistmakarna” växte persongalleriet fram genom en kärleksfullt humoristisk blick. Man fick förälska sig i dem.

I ”Glömda rum” får man fortsätta älska dem. Det är svårare. Det är bokens smärtpunkt, och kanske också dess problem.

”Glömda rum” lanseras tidsenligt som den andra delen i en ”trilogi om politik och människor i vår samtid”.

Trilogitanken sätter sina spår i bygget. Mycket av berättelsens energi går åt till att positionera nuet i förhållande till ”Kistmakarna”.

Den dramatiska bågen är stundtals lite flack och förströdd, som om den främst var dikterad med tanke på del tre. Glimtvis känns berättelsen mer som transport än inlevelse.

Känslomässigt gestaltar Åsbacka en liknande problematik. Den osannolika kärlek som till slut blev av i den förra boken kliver ut ur funktionen som romantisk uppfyllelse och in ett krasst livsmönster av havererade relationer och känslomässiga svek.

Erik är som drivved. Han glider runt och liksom fastnar i olika sammanhang, som en gäst i livet och relationerna.

Åtminstone är det den bilden som är förhärskande i hans egen analys av sin person och situation.

Och jag märker att jag blir alltmer provocerad. Av den ganska bekväma position en sådan livsstil och ett sådant perspektiv producerar.

I Erik upprepas bekanta troper som den misslyckade författaren och mannen som beredvilligt medger sin egen underlägsenhet i förhållande till kvinnorna (tänk t.ex. Henrik Jansson och Peter Sandström).

Jag blir allt vaksammare i förhållande till Eriks blick. Hans iakttagelser av medmänniskornas egenheter, underdrifterna, humorn och den envisa underdogpositionen framstår som mer och mer problematiska.

Å ena sidan nuddar Åsbacka vid något riktigt intressant här. Hans Erik kompliceras och växer, blir svårare att svälja och tycka om. Samtidigt upptar han allt större delar av boken.

I ”Glömda rum” introduceras visserligen den rättframma karriärcoachen Elisabet. Hon tjänar inte bara som en föraning om nästa etapp i hans självupprepande kärleksliv, utan sätter också ord på mönstren och mörkren i honom. Bidrar till kompliceringen.

Men lika lite som någon annan av bipersonerna får hon ett eget perspektiv i boken. Erik är alltings filter.

Och jag kommer på mig själv med att längta ut ur honom, efter att få se världen med Sonjas eller Elisabets eller Hoffmans ögon direkt, inte med den blick han tillskrivit dem.

Det säregna hos Åsbacka, också i denna bok, är nämligen de andra människorna. Personerna som befolkar sammanhangen och världarna hans författarfigur vistas i.

När han låter dem få liv och ta plats når han långt utöver det invanda medelklassperspektiv som är förhärskande inom litteraturen.

Han gläntar på glömda rum, gömda rum, skymda rum. Områdena som gentrifieringen ännu inte har lyckats städa bort.

De ekande lämningarna efter en avvecklad tungindustri, de blodiga följderna av en nedmonterad välfärd, den politiska idealismens sista utposter, karaokebarerna som sjunger ut glimtar av skör gemenskap trots allt.

Det är enorma samhälleliga teman och ödesfrågor Åsbacka håller i sin hand, som han förmår ge ord och kropp.

I sin andra hand har han Erik, som, om vi ska vara ärliga går från kvinna till kvinna men inte förmår knyta an på djupet annat än till hundarna i sitt liv.

Hundarna blottar både rymden och begränsningarna i hans emotionella kapacitet, och ”Glömda rum” blir i hög grad en berättelse om den.

Det ger puls åt den samhälleliga analysen och ambitionen i romanbygget men gräver också en potentiell fallgrop: att förvandla den stora berättelsen till personpsykologiskt navelskåderi. Just nu behöver vi den förra mer än den senare.