BOKEN: Föräldraskap i sällsamt ljus. Lina Bondes andra diktsamling imponerar

Diktjaget i Lina Bondes diktsamling ”om er mamma & om mig” riktar sig till sina ofödda barn. Hon berättar om ett förlopp som utmynnar i att hon väljer bort dem. Varken föräldrar eller barn blir till inom bokens pärmar. Ändå, eller kanske just därför, kastar den ett sällsamt ljus över föräldraskapet.

Bonde debuterade för två år sedan med ”Tecknar snö” – en samling sinnliga dikter med queer tematik i geografiskt växelspel mellan barndomens Österbotten och vuxenlivets Berlin. I den nya diktsamlingen är Berlin den huvudsakliga scenen och vuxenhetens eldprov står inför dörren.

Sambon Ale vill bli mamma. Diktjaget tvekar. Hon vill vilja det Ale vill, men hennes egen inställning skiftar och vacklar under den komplicerade process föräldrablivandet är för samkönade par: ”i natt hade vi sex/ troligen blev ingen gravid”. Slumpen kommer inte till undsättning när två kvinnor ska bilda familj.

”om er mamma & om mig” är både berättelse och fullödig poesi. Den har ett kronologiskt förlopp och ett intrigmässigt sug, men ständigt också poesins lyhördhet och rymd. Greppet att tilltala de barn som kanske ska bli slår en lov av intimitet och innerlighet kring historien. Själva berättande upprättar en relation. Som läsare blir du på en gång utomstående vittne och ställföreträdande mottagare.

Bonde använder skickligt spänningen mellan det självupplevda och det fiktiva: ”Einwilligungserklärung/ er mamma är informerad hon har/ godkänt sin medverkan tillåter mig/ att skriva om henne till fiktion”. Sambon ”er mamma” blir omskriven till fiktion, inte i fiktion. Här understryks det faktum om att dikten förvandlar verkligheten. Men paradoxalt nog också känslan av autenticitet: här verkliga människor som fiktionaliseras, upplevd erfarenhet som sätts på spel.

Det innerliga, personliga och självutlämnande är samlingens nerv. Men här finns också ett politiskt stråk som bidrar med skärpa och drar en rågräns mot sentimentaliteten.

Det är inte bara diktjagets och sambons relation som spelar in i föräldrablivandet utan också de olika och ojämlika förutsättningarna samkönade och heterosexuella par har att bli föräldrar. ”Det är klart ni också vill lika mycket som normala/ … ja menar alla vanliga par”, lyder den välmenande förståelsen de får när de hör sig för om möjligheterna till assisterad befruktning.

Den emotionella hudlösheten går hand i hand med krassa upplysningar om priset för konstbefruktning i Tyskland (0 euro för heteropar, flera tusenlappar för samkönade med livmoder, olagligt för samkönade som utan livmoder), om hur hon och sambon letar fram en donator på egen hand och om hur hon konstbefruktar sig på badrumsgolvet, en, två, otaliga gånger.

Många av dikterna är som tre dikter i en. De är satta i spalter som kan läsas både var för sig och tillsammans. Ofta fungerar alla varianterna väldigt bra, men på olika nivåer, från suggestiv koncentration och allmängiltighet till detaljerad konkretion som förankrar dikterna i en specifik relations specifika tid, rum och villkor.

Bondes dikter erbjuder ett perspektiv bortom normen. Hon skriver fram föräldraskapets mångfald och sätter exkluderande föreställningar under lupp. Berättelsen är partikulär. Det är specifik historia om specifika förutsättningar. Ändå stänger den inte ute någon. Universell är ett problematiskt ord, ändå är det där jag landar när jag försöker benämna räckvidden i samlingens emotionella angelägenhet.

Boken handlar om att längta olika mycket. Om vad vi är beredda att göra för kärlek och hur långt man kan sträcka sig i en relation utan att förlora sig själv. Bonde visar hur föräldraskapet redan som idé förändrar en kärleksrelation. Bara drömmen om ett barn räcker för att förvandla tvåsamheten till något annat.

Just i skildringen av kärleksrelationens förvandlingar är iakttagelserna knivskarpa. Diktjagets individualistiska dragning mot friheten och sambons fixering vid projektet familj borgar för en förtärande dynamik. Här ryms många fasetter av svek, inte mycket hjältemod men desto mera mänsklighet.

”Tar jag upp någons plats”, frågar sig diktjaget efter sitt n:te misslyckade försök att bli med barn. En lakonisk mening som rymmer en hel resa från part i en kärleksrelation till avelsdjur i ett barnavelsprojekt som inte längre involverar bara henne och sambon utan också en spermadonator och pappa in spe. ”Jag tror jag vill sluta nu”, konstaterar diktjaget och det är fullt begripligt. Men det gör det inte mindre sorgligt.

Att ge upp, att välja bort föräldraskapet är en förlust: ”en nyfödd kropp består till åttio procent av vatten Ni skulle ha varit ett hav” Det blev inga barn. Trots det är ”om er mamma & om mig” en av de starkaste berättelserna jag har läst om hur barn blir till.

om er mamma \u0026 om mig