BOKEN: Finlandssvenska erfarenheter bortom borgerligheten – unga ÅA-forskare nyanserar bilden

Långt ifrån alla finlandssvenskar seglar genom sommaren med pengar på banken, papper från Hanken och siktet inställt på kräftpremiär. Också de som inte har känt det i sitt eget skinn torde veta att inte alla pappor betalar och att svenskatalande sämre folk existerar.

Få identiteter har dryftats, genomlysts, nötts och blötts så flitigt som den finlandssvenska.

Ändå är berättelsen om finlandssvenskheten en påfallande borgerlig historia. Kanske särskilt när man blickar mot historien. Uppfattningen om att den alltjämt är vittvättad och tom på röda röster och erfarenheter är drivkraften bakom boken ”Klasskamp på svenska: Aktörer, idéer och erfarenheter i 1900-talets finlandssvenska arbetarrörelse”.

Boken har kommit till inom ramen för ett Kone-finansierat forskningsprojekt kring språk och identitet i den finlandssvenska arbetarrörelsen. Sex av sju medverkande är forskare verksamma vid Åbo Akademi. De flesta historiker i början av sin karriär.

Parallellt med finlandssvenskhetens etablering under 1900-talet växte en livskraftig finlandssvensk arbetarrörelse fram. Hur kopplingen mellan språk och socialism såg ut, vem som verkade inom rörelsen, för vilka mål och under vilka villkor är frågor bokens författare ger sig i kast med i sex artiklar om sex finlandssvenska socialister.

Aktörsperspektivet dominerar. Några av antologins artiklar är explicit biografiska, andra mer fokuserade på idéstoff, men de kretsar alla kring enskilda personer. Rörelsen, den stora massan som slöt upp kring socialismen, syns inte till. Strukturerna och skeendena tjänar som kontexter som belyser och belyses av porträtten.

Nordamerika-specialisten Aleksi H. I. Huhta skriver om den österbottniska socialisten K. J. Wenman som var storbonde, hästhandlare och riksdagsman i flera repriser. Sin socialistiska övertygelse hade han skaffat sig som emigrant i Amerika, där han också fick en förstahandserfarenhet av flyktingars och minoriteters utsatthet, vilket präglade hans politiska arbete.

Porträttet av Wenman utmanar såväl bilden av Österbotten som en helvit bygd, som bilden av arbetarrörelsen som en hemvist för arbetare och obesuttna.

Historikern och minoritetsforskaren Mats Wickströms artikel om Allan Asplunds kommunistiska liv är skakande läsning. En fattig uppväxt och smärtsamma erfarenheter från inbördeskriget drev Asplund mot den vänstra ytterkanten inom socialismen.

Som vänsterradikal föll han offer både för Lapporörelsens illdåd och för samhällets förtryck av oliktänkare. Han fängslades i flera repriser och tvingades genomleva omänskliga förhållanden i finska fångläger under andra världskriget – en erfarenhet han själv satt ord på i boken ”Upplevelser i finska koncentrationsläger”.

Artikeln är en hälsosam påminnelse om skuggsidorna i Finlands 1900-talshistoria, om erfarenheter som är obekväma och smärtsamma att minnas.

Viktigt fotarbete men inga höga poster

Historikern Anna Sundelin skriver om Ragni Karlsson. Hon är den enda kvinnan som ägnas en artikel i antologin. Två av den finlandssvenska arbetarrörelsens mest framträdande kvinnor har visserligen redan ägnats biografier.

ÅU-journalisten Pia Heikkilä har skrivit om Anna Bondestam och Anna Lindholm om Anna Wiik, men ändå känns det skevt att bara en kvinna ryms med i ”Klasskamp på svenska”.

Karlsson var ingen typisk arbetarkvinna. Hon kom från ett fattigt, men borgerligt och bildat hem. Hon utbildade sig till agronom och drogs till arbetarrörelsen dels genom vänner, dels för att hon tilltalades av pacifismen inom socialismen. Hon tycks ha gjort mycket viktigt fotarbete i rörelsen och briljerat bakom skrivmaskinen, men några höga poster nådde hon inte. Vad det berodde på hade Sundelin gärna fått begrunda lite mer.

Historikern Matias Kaihovirta analyserar de ideologiska grunderna till den socialdemokratiska riksdagsmannen K. H. Wiiks pacifistiska och tyskkritiska linje under andra världskriget – en linje som kom att kasta honom i fängelset och kosta honom hans partibok.

Här avtecknar sig en syn på socialismen som överordnad nationalismen: en vision av en socialistisk frigörelse över nationsgränserna som skulle leda till fred och frigörelse från förtryck. Likaså avtecknar sig i hanteringen av fallet Wiik grava övertramp från statsmaktens, rättsväsendets och partiets sida.

I filosofen och historikern Jonas Ahlskogs artikel om författaren, riksdagsmannen och tidningsredaktören Atos Wirtanen står drömmen om en enhetssocialism i fokus. Wirtanens vision var en sammansmältning av socialismens reformistiska och revolutionära sidor. Ahlskog visar att han helst såg att denna skedde på kommunismens bekostnad, genom att man släppte revolutionsanspråken helt och hållet.

Fabriksgolven är frånvarande

Bokens avrundas med en litteraturvetenskaplig analys av Leo Ågrens Kungsådertrilogi (1957–1961) signerad Yasmin Nyqvist. I Kungsådertrilogin skönjer Nyqvist intressanta spänningar och paralleller mellan socialismen och den kristna tron, och visar hur arbetarförfattaren Ågren utmanar och problematiserar bådadera.

Artikeln är ambitiöst upplagd och frågorna stora. Man hoppas Nyqvist får chansen att skriva vidare på dem.

Det gäller egentligen för de flesta frågorna i boken. Jag har lärt känna sex högintressanta personer som levt som socialister på svenska i Finland. Artiklarna har vidgat min syn på både arbetarrörelsen och finlandssvenskheten. Men hur kopplingarna mellan språk och ideologi, arbetare och rörelse, aktör och massa tog sig ut är fortfarande öppet.

Fabriksgolven är frånvarande i boken. Likaså den borgerliga finlandssvenskhetens blick på den finlandssvenska arbetarrörelsen.

Klasskamp på svenska utgör en värdefull ingång som formligen ropar på fortsatta nyanseringar av finlandssvenskheten.

Klasskamp på svenska. Aktörer, idéer och erfarenheter i 1900-talets finlandssvenska arbetarrörelse