BOKEN: En den klaraste klang av Caj Westerberg

En den klaraste klang

Dikter i urval 1968–2016

av Caj Westerberg

Omslag: Anders Carpelan

ntamo, 2017

144 s.

Boken. Det är ovanligt att en författare översätter sig själv men Caj Westerberg som är tvåspråkig har gjort ett urval av sina dikter från 1968 till 2016 och serverar dem under titeln ”En den klaraste klang”.

Det är den andra volymen han ger ut på svenska. I tidigare utkomna ”Mörker och ljung” fanns två av hans diktsamlingar från 2000-talet, ”Ataraxia” och ”Yönmusta, sileä” i svensk översättning, och därtill en diktsvit skriven direkt på svenska.

De två nämnda samlingarna gör korta besök också här, men boken börjar explosivt med ”Slakteribiträdets funderingar”, skrivna av en drygt tjugoårig Westerberg i en tid då finsk poesi tog sig ton – i flera bemärkelser.

Den slutar stilenligt i med ”skitlukt” – och den odören härrör från samhällsstruktur och kultursyn, det står klart. Men texten hinner också uttala sig om dikten: ”.../ prat om vackra dikter får mig att må illa,/ inte är dikterna till för prat, utan för att sjungas, sjungas.”

Från den ansatsen går man över den vuxne mannens ibland bökiga reflektioner mot en öppnare naturdikt, som hos Caj Westerberg är kommunikativ och innehåller mer friktion än idyll.

Den beskriver rörelse och arbete, innehåller skarpa iakttagelser. ”En den klaraste klang” är inte en fras som i förstone beskriver dikten, fast dikten kanske strävar ditåt, den talar om en fågel och vad den presterar.

Caj Westerberg har länge bebott sydvästra Finland och småningom flyttat längre ut i havsbandet. Dikten berättar också om det.

Nästsista avdelningen, ”M/S Skiftet, Kökar–Långnäs”, ger glimtar av utsikten från en förbindelsebåt i kort och kraftfull linjedragning, inte alls med mindre intensitet än i början av författarskapet, snarare mer.

Westerberg har översatt flera av Svenskfinlands viktigaste poeter, till exempel Bo Carpelan, Gösta Ågren, Tua Forsström. Han skriver i en tradition där poeter ofta översatt annan poesi. I den aktuella volymen finns också några Westerbergdikter som är översatta av Carpelan.

Diktöversättning mellan finska och svenska finns för all del också i dag, men kunde gynnas mer systematiskt. Initiativet ligger sällan hos förläggarna. Översätta sin egen dikt kan inte alla göra.

Jag tänker att det kan vara på gott – det blir just som man själv vill – och på ont av samma skäl: det blev just som man själv ville.

Ann-Christine Snickars