BOKEN: Den svavelgula himlen av Kjell Westö

Den svavelgula himlen

av Kjell Westö

Omslag: Sanna Mander

Schildts & Söderströms, 2017

475 s.

BOKEN. Kjell Westös nya roman har en kontaktyta till snart sagt allt han tidigare skrivit.

Hans tidigare prosa kan liksom vara fallskärmen när man kastar sig ut i ”Den svavelgula himlen”, som är en berättelse med ett omfattande persongalleri men med en snäv berättarsynvinkel.

Ordet förs av en medelålders man, som efter en dramatisk incident – hans vän sedan barndomen blir attackerad med kniv och han själv är också hotad – rekonstruerar vägen dit i en berättelse som börjar på 1960-talet och går fram till nuet.

Platsen är Helsingfors med omnejd. Staden spelar en roll, och det gör också de sommarställen som de inblandade familjerna bebor, och som ligger på bekvämt bilavstånd från huvudstaden. Sommarställena är tydliga klassmarkörer. Det är Ramsvik som ägs av den penningstinna släkten Rabell, det torp huvudpersonens familj arrenderar, sommarvistet där Kride Tuominen är om somrarna, som måste vara något mitt emellan, bara nämnt i förbifarten.

Kjell Westö har utvecklat sin teknik att bara stryka förbi vissa saker, ofta sådana av stor vikt, låta dem bli hemligheter som briserar eller stillsammare breder ut sig vid senare tillfälle. Att undvika att benämna kan vara en taktik. Så tror jag inte man får veta huvudpersonens namn. ”Det var ett konstigt namn”, säger Alex Rabell när de som pojkar träffas första gången. Det får man nöja sig med.

Huvudpersonen är författare, han har kämpat sig till framgång, dalat ner från vågtoppen, fått ett lyft igen. Han blir till slut historielärare i sin gamla skola – en seger som samtidigt är ett nederlag, tänker man. Hans elever kallar honom Mossan.

Det finns en humor hos Westö som inte ofta framhålls. Jagar man dess självständiga och renodlade uttryck kan man just inte hitta något. Men den kan ligga som en hinna över de fiktiva personerna – hur de talar, hur de är klädda – och den finns bara i kombination med något annat, en insikt om eller en förståelse för just den personens premisser.

Westö är också skicklig i att använda tiden. Det är inte bara cliffhangers i texten eller små snabba hänvisningar framåt eller bakåt. Det är mest hur han låter personerna formas av tiden, bäras av den. Och särskilt i den här romanen gestaltar Westö hur generationerna lever i skilda världar.

En stor behållning är skildringen av huvudpersonens relation till sina föräldrar, och hur den utvecklar sig över tid. En av de mest rörande scenerna utspelar sig då sonen tar med sig sin gamla mamma på en konsert där orkestern spelar till bildspel från gamla hollywoodfilmer.

Alla detaljer pulserar av betydelser: hur minnen väcks hos mamman, sonens nästan tvångsmässiga besserwisserkommentarer, de usla sittplatserna de fått, den ömhet de känner för varandra.

Romanen är också skriven lite som en film. Det är inte bara upplägget med en prolog med stark spänning (någon spionerar på vår huvudperson i buskarna utanför hans hus), lång återblick och sedan en känslostark återkoppling till nuet. Den liksom förutsätter att läsaren är bekant med vår tids dominerade berättargenre och drar nytta av det.

Därför kan man tycka att talet och replikerna blir vaga och ser ibland lite torftiga ut i skrift. Som läsare ska man ha med sig ”hela bilden” – och det har man också nästan jämnt. Men man ska inte glömma att berättarens perspektiv också är en starkt styrande princip. Han kan välja att beskära det efter eget huvud.

”Den svavelgula himlen” är också berättelsen om manlighet, om fyra killar som håller ihop ändra ifrån skolåren och förenas med starka band, trots att de träffas mer sporadiskt i vuxna år. Det är en manlighet som måste ta ställning till våld, till exempel.

Fyrklöverns fjärde kontrahent, Jan-Roger alias Jajo, har aldrig tvekat att slå snabbt och hårt för att lösa en situation. Att Alex Rabell senare behöver honom i sitt finansimperium är en självklarhet.

Det finns också en kärlekshistoria – berättarens bindning till Stella, Alex lillasyster – som får ta mycket plats. Den har en avgörande betydelse för huvudpersonen, blir något av en besatthet. Den fortsätter och förändras under ett helt liv, håller honom i sitt grepp.

Men den individuella kärlekshistorien är i min läsning bara en del av ytan. Berättelsen kan också ses som en berättelse om förförelse. Hur man förförs av (sin personliga syn på) själva kärleken – mer än av någon särskild person – hur man förförs av pengar och makt och möjligheten till inflytande. Och hur allt detta brister.

Och det är den röda tråden i romanen, som tycks vilja famna allt. Det är både svaghet och styrka. Det blir många små bitar, och ibland tycks det hela rinna över av allt som måste bli sagt. Men det blir också något större, det som skapas i kopplingarna som kan äga rum inom läsaren.

Westö är inte ensam om att låta författaren bli romanfigur, det finns en uppsjö romaner om romanförfattare. Men yrket är inte det avgörande för den namnlöse berättaren ”Den svavelgula himlen”. Hans iakttagelseförmåga, hans formuleringar och hans minnen gör honom till en representant för sin generation. Det gör också hans attityd, han lär sig till slut se något av den. Den är inte alltid smickrande.

Han ser också framtiden i de barn han ser växa upp och bli samhällsmedborgare på sitt vis, med sina drömmar och sin tro. Framtiden är bräcklig och skoningslös – kanske lite hoppfull. Den insikten finns också där.

Ann-Christine Snickars

ann-christine.snickars@aumedia.fi