BOKEN: Debutanten Zandra Lundberg vet hur man går vilse i jakten på jaget

Med ”Konsten att inte hitta sig själv på Bali” debuterar åländska Zandra Lundberg i bokform. Lundberg kan kanske inte konsten att hitta sig själv, men hon kan konsten att förkroppsliga avigsidorna av hela hitta-sig-själv-projektet.

Hon lever ut den ena klichén efter den andra och får självförverkligandet och självhjälpen att framstå som självspäkning.

Debutantskapet till trots är Lundberg en luttrad skribent med gedigna erfarenheter från nöjesjournalistiken och bloggosfären.

Boken är en ”sann historia” som bygger på självupplevt stoff som hon tidigare tangerat i bl.a. krönikor, sommarprat och scenshowen ”Gå ut och var glad din jävel”.

Lundberg har en häftig livshistoria att berätta. En sårig barndom kantad av psykiskt och fysiskt våld övergår i vilda tonår dränkta i alkohol och destruktiv kärlek.

I gymnasiet vaknar prestationsprinsessan. Som sextonåring jobbar hon redan för lokaltidningen, klättrar inom journalistiken, lämnar Åland bakom sig för Stockholm och en karriär som nöjesreporter på Aftonbladet, där hon snabbt profilerar sig.

Utåt sett går det lysande, inombords blir det alltmer ohållbart. Efter fyra år i ekorrhjulet drar hon till Indien för att yoga och vidare till Bali för att hitta sig själv. Bland yogin och veganska smoothies mediterar och renar hon sig fördärvad.

Gränslösheten tema

Lundberg både genomskådar och upprätthåller självhjälpsdrömmarna. Hon har en skarp blick för det karikerade i drösen av sarongsvepta västerlänningar som ska pånyttfödas på Bali genom att nå botten av sig själva med detox och danstrans.

Samtidigt är hon en av dem. Mer vilsen och mer benägen att ge sig hän än de flesta hon möter.

Gränslösheten som präglade både hennes första destruktiva kärleksrelation och hennes relation till karriären gör comeback på Bali.

Beredvilligt testar hon plågsamma tarmsköljningar, psykedeliska dekokter, dieter och meditationsmetoder som raserar det sista av värnande konturer hon har, både psykiskt och fysiskt.

Lusten att bli en av yogakvinnorna som har ”det”, en vars mörka röst visar att de bottnat i sig själva, överglänser all klarsyn och all självrespekt.

Det finns något djupt självföraktande i de vackert klingande tankarna om självförverkligande och självhjälp. Vi lever i en tid där självet är ett projekt, inte en utgångspunkt.

Vi ska söka oss själva, skapa oss själva, förvandlas och förädlas och bli den vi borde vara.

Jaget är prestationernas prestation. Här finns möjligheternas rymd, men inget utrymme för att bara vara. Inget utrymme för integritet bortom den där figuren jag som ska vaskas fram.

Om jaget är målet finns det inget att falla tillbaka på när du missar. Och synar man möjligheterna i sömmarna, som Lundberg gör, är rymden ganska trång. Klichéerna och likriktningen flödar i hitta-sig-själv-narrativen.

Över lag är det är många bekanta motiv som flimrar förbi i Lundbergs bok.

Den självdestruktiva flickan, den duktiga flickan och den psykiskt sårbara flickan är narrativ av vår tid, liksom flykten undan prestationssamhället och den rökelsedoftande förställningen om ett sant själv.

Sanningen paketeras och förnöjer

Som gestaltning av den unga kvinnans vantrivsel i nuet påminner ”Konsten att inte hitta sig själv på Bali” en hel del om exempelvis Heidi Hakalas ”Bara lite till” (2018) och Michaela von Kügelgens ”Vad heter ångest på spanska” (2017).

Prestationspressen, ångestens psykiska och fysiska följdverkningar och behovet av att kliva av och dra i väg finns hos dem alla. Lundberg tar dock det mesta ett steg längre.

Hos henne når destruktiviteten, duktigheten, framgångarna, flykten och eländet nya nivåer. Lundberg räds heller inte att bjuda på sig själv. Där Hakala och von Kügelgen skriver fiktion väljer Lundberg att servera en ”sann historia”.

Men hon vet givetvis hur sanningen bäst ska vinklas och paketeras – vi har att göra med en nöjesreporter!

Boken är komponerad med sinne för hur effekter maximeras och läsarintresse upprätthålls. Berättandet är genomgående flyhänt och Lundberg växlar vigt mellan roande och drabbande partier.

Ibland kan man ana sig till att verkligheten står i vägen för berättelsens bästa. Somliga passager är mer transportsträckor än andra, och vissa teman – som barndomen – hinner inte mer än glöda till innan Lundberg skyndar vidare undan det ömmaste.

Men för det mesta lider boken inte av överdrivna hänsyn till det levda livet, snarare tvärtom.

På ett existentiellt plan blir boken ett slags gestaltning av den intrikata relationen mellan berättelse och liv.

När bokens Zandra experimenterar med olika till buds stående livsmönster, förkastar den ena till förmån för den andra, släpper drömmen om karriären för drömmen om Bali, och drömmen om det sanna jaget för föräldraskapets ansvar, illustrerar hon hur kringgärdade vi är av berättelser.

Även om Lundberg har ordet i sin makt är det de till buds stående narrativen, från finn-dig-själv till mamma-pappa-barn, som sätter gränserna för det möjliga.

Konsten att inte hitta sig själv på Bali