BOKEN: Bröderna Westö bjuder på ett pärlband av personliga minnen - men brännpunkterna saknas

Åren. Två bröder berättar

Självbiografiska betraktelser, autofiktiva berättelser och allas vår självexponering på sociala medier har satt jaget i centrum som aldrig förr.

Men hur blev jaget så stort? Varför vill vi berätta så mycket om oss själva? Och finns det ingen ände på hur mycket vi vill veta om andra?

”Åren. Två bröder berättar” av Kjell och Mårten Westö rider på jag-vågen. Det är självbespegling från pärm till pärm. I 50 korta, annoterade betraktelser turas bröderna om att minnas i skrift, från barndomen till nutid. Växelvis bjuder de på små anekdoter, ofta spunna kring avgörande ögonblick som vidgar sig till teman med bäring på livet i stort.

Boken talar till tidens törst efter författaren framför verket.

Vi får titta in bakom kulisserna hos bröderna. Vi får veta vilka minnen som inspirerat vilken scen i vilken bok, hur det blev Mårten och Henrika och att Kjell inte var stark nog för fotbollen men nog för erotiken och att han känt sig utstött av sitt eget skrå.

Det känns ärligt och naket, men också väl avvägt och nogsamt kringskuret.

”Åren” påminner lite om en brevbok och tankarna går ofta till Kjells korrespondens med Juha Itkonen i boken "7+7".

Stundtals tilltalar bröderna varandra explicit på ett sätt som upprätthåller bilden av den andra som mottagare och samtalspart, och det händer att de åberopar varandras texter.

Men texterna är ändå inga brev och helheten inget egentligt samtal. Snarast får jag en känsla av att de skriver ensamma tillsammans.

Resultatet är två parallella pärlband av minnen. Här finns gemensamma smärtpunkter och likartade intressen och drömmar, men nyansskillnader i temperament och ton samt små förskjutningar i tid: det skiljer sex år mellan storebror Kjell och lillebror Mårten.

Mammans återkommande depressioner utgör en dov klangbotten hos båda bröderna.

Kjells första minne är från en bilfärd för att hälsa på mamma på mentalsjukhuset. Mårten skriver bland annat om sin lojalitet med mamman efter föräldrarnas skilsmässa.

Båda gestaltar en lyhördhet inför mammans skiftande mående. En lyhördhet som ju äldre de blir allt mer kantrar över i något som framstår som ansvar.

Upplägget med de korta (3-5 sidor) växelvisa nedslagen gör att det mesta blir på glimtnivå. Mycket hade kunnat fördjupas, men ingenting tillåts heller bli snaskigt eller utlämnande. Bröderna värnar om integriteten hos sina närmaste.

Så till den grad att dessa blir snudd på anonyma. Inte betydelselösa, men ändå papperstunna i jämförelse med det jag som tillåts känna och tänka i helfigur.

Samtidigt är båda bröderna just lyhörda. De har blick för tidens gång.

Musiken, sporten, politiken, platsen, historien och släkten hittar in i deras liv och deras berättelser. Underbar är texten ”J.A.G. (1977)” där Mårten berättar om hur han blev Arsenalsupporter med ett snudd på sjukligt Premier League-beroende. Imponerande är Kjells förmåga att zooma in människan genom det som omger henne, att se stadens förvandlingar och förankra dem i människans mentala landskap.

Epikern Kjell skymtar i de stora lovarna. Historiens vingslag är aldrig långt borta i hans anekdoter.

Men här ryms ändå stunder då det lilla livet skymmer den stora historien. Stunder av förälskelse och erotiskt rus som får världspolitikens vändningar att blekna.

Kjell bjuder också på en hel del metareflektioner kring det egna skrivandet.

Vi får veta när han har berättat någonting förut eller att han berättar det för första gången. Vi får veta varför han väljer att berätta något visst på ett visst sätt och hur han drar gränser i sitt skrivande, kring människorna i sin närhet och de privataste dimensionerna av livet.

Mårten är omedelbarare. Han uppehåller sig inte vid den typens reflektioner.

Det är mindre omständligt och aningen mindre allvarligt i hans sällskap. Ändå är det främst han som ger sig i kast med att tangera, men inte mer än tangera, brödrarelationen och dess spänningar.

Dels bjuder han på ett potpurri av utifrån kommande synpunkter på deras relation, dels gräver han i deras korrespondens och dammar av några små och överspelade konfliktfrön.

Spänningen lokaliseras mer till förväntningarna på att det ska finnas en inbördes konkurrens mellan dem kryddad med lillebrorskomplex och avundsjuka, än till deras inbördes relation i sig.

Det är en skicklig dribbling runt syskonskapet som, oavsett vem man är och vad man gör, tenderar att ha sina ömma punkter.

Det är också ett talande exempel på den väl avvägda och välansade självbespegling bröderna Westö odlar i boken.

I en tid bräddfylld av konflikter, motsättningar, ogenomtänkta uttalanden och animerade påhopp är det i och för sig välkommet med lite välformulerad och hänsynsfull samstämmighet.

Ändå saknar jag någon sorts brännpunkter i helheten, eller åtminstone en riktig dialog. Jag saknar frågor, gensvar och ett större intresse för den andra och för broderskapet: den relation som ändå föranlett hela boken.

Ping-pong-upplägget till trots känns ”Åren” mest som två besläktade men separata berättelser där bröderna poserar snarare än diskuterar.

De står bredvid varandra och uppenbarligen också nära varandra, men utan att riktigt mötas.