BOKEN: Brännheta frågor, sval hantering - vetenskapligheten trumf och stötesten i Möller-Sibelius poesiläsningar

Förvandlad, sönderströdd. Människan, moderniteten och poesin i sju finlandssvenska författarskap från 1920 till 2020

Anna Möller-Sibelius tar sig an stora frågor och respektingivande författarskap i essäsamlingen ”Förvandlad, sönderströdd. Människan, moderniteten och poesin i sju finlandssvenska författarskap från 1920 till 2020.”

Hyllmil har ägnats vart och ett av undertitelns begrepp. Det är djärvt att ge sig i kast med frågor om såväl människans väsen och vara som moderniteten och poesin.

Men det är också viktigt. Frågorna borrar i litteraturens innersta, mot botten av dess nödvändighet.

Möller-Sibelius skriver om det som gör litteraturen angelägen, som får den att pulsera och beröra, men hon upprätthåller själv en imponerande och stundtals irriterande vetenskaplig distans.

Samlingens sekellånga tidsspann rymmer avgörande förskjutningar i vår självförståelse. I den inledande essän får Kerstin Söderholm och Ulrika Nielsen illustrera två ytterligheter, den ena som utpräglad modernist och den senare som företrädare för ett posthumanistiskt förhållningssätt.

Där människans alienation och undertryckta djupskikt upptog Söderholm riktar Nielsen uppmärksamheten mot den materiella världen, naturen, tingen. Söderholms idealistiska och högstämda tonläge kontrasterar effektivt mot Nielsens krassa skepsis och förkärlek för det konkreta.

Det är uppenbart att något avgörande har hänt.

Solveig von Schoultz och Tua Forsström skriver mitt i övergången. I essän om von Schoultz – vars författarskap Möller-Sibelius ägnade sin doktorsavhandling – är det relationerna som står i centrum, inte minst relationen till naturen. Andligheten är närvarande som ett flämtande återsken. Den vittnar om en förlust, men också om en alltjämt aktiv rest som lever vidare i poesins uppmärksamhet.

Forsströms diktsamling ”Tallört” (1979) tjänar som utgångspunkt för en diskussion kring poesin som kunskapsform.

Essän om Forsström utmynnar i en ganska självklar slutsats om att poesin inte förmedlar kunskap, utan skapar kunskap i kraft av hela sin artistiska form. Läsarens uppgift är inte tillägnandet utan gensvaret.

Vetandets form och gränser är centrala teman också i läsningen av Catharina Gripenbergs ”Handbok att bära till en dräkt” (2016). I Gripenbergs handboksvariationer urskiljer Möller-Sibelius en brottning både med människans existentiella situation och med poesins bärkraft.

Sexualiteten, kroppsligheten, de fysiska premisserna för existensen står i fokus i samlingens två sista essäer. Hannele Mikaela Taivassalos genrehybrid ”I slutet borde jag dö” (2020) läses som ett uttryck för senmodern sexualitet präglad av extrem individualism och ett övermått av frihet.

I Mathilda Södergrans poesi är det den upplösta människan som står i fokus, inringad genom de ofta våldsamt gestaltade relationerna mellan kvinnan – mannen, människan – djuret och individen – kulturen.

Sammantagna bildar essäerna ett flyktigt men alltjämt belysande svep genom hundra år av finlandssvensk poesi.

Samtliga poeter som behandlas är kvinnor, men Möller-Sibelius är noga med att inte låsa dem vid några kvinnofällor i sina läsningar. I hennes förra bok ”Dikt och ideologi” (2018) fanns det för övrigt inte rum för några kvinnor alls, så obalanserna kanske upphäver varandra.

Att det är just finlandssvenska författarskap som behandlas motiverar Möller-Sibelius med att det är det fält hon känner. Till sina teman och frågeställningar är essäerna dock befriande ofinlandssvenska. Poesin tas på allvar, som poesi, inte som uttryck för en identitet.

Sen är ändå frågan om den tas på för stort allvar. Trots att texterna omtalas som essäer är de påfallande lika vetenskapliga artiklar – de fyra första har också publicerats tidigare i olika vetenskapliga forum. Möller-Sibelius garderar sig med omständliga eloger till tidigare uttolkare, myckna teoretiska referenser och en abstraktionsnivå som stundtals nuddar skyarna, som här:

”Hypersubjektets inriktning på sitt eget begär och dess tillfredsställelse och parcelleringen av kroppen är drag från den skopiska konsumtionskultur som Taivassalos berättarjag (i min sociologiska tolkning) har införlivat i sin egen självförståelse.”

Möller-Sibelius är en av de stora auktoriteterna inom den finlandssvenska poesiforskningen. Med henne som ciceron upptäcker man garanterat sådant man annars hade missat. Mödolöst urskiljer hon idésammanhangen, formens språk och de lyriska referenserna.

Det är ingen tvekan om att hon har koll och full kontroll. Och det är den jag önskar att hon stundtals tillät sig släppa. Att hon här, med essäns friheter till sitt förfogande, vågade och ville skriva tillgängligare, omedelbarare och naknare.

I ”Förvandlad, sönderströdd” är vägen till poesin och de riktigt intressanta slutsatserna lång och tungt lastad, medan resonemangen ibland klipps av innan jag riktigt är färdig med dem.

Det vetenskapliga skrivandets krav tillåts stå i vägen för frågornas och essäformens möjligheter. De synliggör bärande delar av poesins skelett, men missar det som får den att bulta och bränna.