BOKEN: Boken om Naturväktarna hade mått bra av mer kontext och skärpa

I mer än femtio år har Naturväktarna besvarat och begrundat radiolyssnarnas undringar om djur och natur. Att detta högt älskade program nu uppmärksammas med en bok är roligt. Och intressant!

Jag vill gärna veta vad som utmärker ett koncept som står sig genom decennier och vad en djupdykning i programmet kan berätta om vårt förhållande till naturen.

Ämnet har en enorm potential, men boken blir mest en trevlig men lite anemisk imitation av radions naturväkteri.

”Naturväktarna” – skriven av Tove Virta och illustrerad av Herta Donner – är en mysig nostalgitripp genom programmets historia. Rent visuellt andas boken nostalgi.

Pärmens arrangerade skogslandskap för tankarna till gamla skolplanscher och Donners detaljerade svartvita illustrationer påminner om min mammas gamla floror, faunor och fågelböcker där fotot ännu inte var påtänkt.

Naturväktarna

Virta har en mångsidig repertoar bakom sig. Hon är journalist, producent och författare. Tidigare har hon skrivit böcker om Helene Schjerfbeck och Ekåsens mentalsjukhus, och nu Naturväktarna.

Vid första anblicken är det svårt att se kopplingar mellan ämnena. Men ett har de åtminstone gemensamt: Alla är företeelser som så gott som varenda finlandssvensk har något slags förhållande till.

Intresset är givet. Likaså att förväntningarna är höga och många.

Om boken om Ekåsen var ett mångstämmigt ymnighetshorn, så är ”Naturväktarna” en mer lågmäld och systematisk historia. I förordet beskriver Virta själv ambitionen som ett Naturväktarprogram i bokform. Ingredienserna är de samma.

Frågorna, personerna och tekniken spelar centrala roller i boken och Virta gör sitt yttersta för att transportera mysfaktorn från radion till den egna framställningen. Ändå tappas någonting bort på vägen.

Tove Virta håller sig alldeles nära sitt objekt, stryker det medhårs och försummar inte ett tillfälle att framhålla dess förtjänster. Ibland tänker jag att hon kramar ihjäl det.

Virta berättar huvuddragen i programmets historia, hur konceptet importerades från Sverige och var något alldeles banbrytande med sin ring in-funktion.

Så pass nytt var det att tekniken havererade och det första programmet blev en flopp. Den knaggliga starten till trots växte programmet snart i popularitet och alla förslag till nedläggning eller färre sändningstider har mötts med ramaskri.

Rör inte våra Naturväktare! tycks opinionen alltjämt lyda, fast Google numera kan leverera svar på de flesta frågor lyssnarna ställer.

Kanske är det vördnaden för programmet som spökar också i Virtas anekdotiskt deskriptiva framställning. Hon håller sig alldeles nära sitt objekt, stryker det medhårs och försummar inte ett tillfälle att framhålla dess förtjänster. Ibland tänker jag att hon kramar ihjäl det.

De historiska tillbakablickarna är i och för sig förtjusande. Att det fanns en sluss med telefonflickor som skrev av frågorna med hjälp av kalkerpapper och sprang i trappor för att få dem till studion, säger en hel del om teknikens enorma landvinningar under det gångna halvseklet.

Att folk skickat levande fiskar, bajs och stinksvampar till redaktionen, och att redaktionen rekommenderar att man skickar in bajsprover eftersom lukten är så central vid artbestämningen är exempel på knäpp och kul trivia som boken serverar.

Några vidare kontexter bjuder Virta dock inte på. Hon placerar inte Naturväktarna i några större mediehistoriska sammanhang eller i relation till miljömedvetenhetens utveckling.

Strategin är att låta programmet tala. Detta genom ett urval av frågor och svar samt genom personporträtt av de viktigaste programledarna och experterna.

Rör inte våra Naturväktare! tycks opinionen alltjämt lyda, fast Google numera kan leverera svar på de flesta frågor lyssnarna ställer.

I porträtten går hon kronologiskt till väga. De äldsta profilerna, programledaren Rolf Grönblom och experterna Harry Krogerus, Göran Bergman och Bo Ekstam finns inte längre bland oss, vilket präglar porträtten. Presentationerna är visserligen belysande men stela och nekrologartade till stilen.

Betydligt mer nerv finns det i porträtten av de levande profilerna. Dessa bygger på intervjuer och har en helt annan dynamik och bredd.

Här lyckas Virta verkligen förmedla personligheterna, kunnandet och natursynen hos profilerna. Vi möter insektoraklet Anders Albrecht mitt uppe i sin bladlusforskning. Vi får ta del av bajsproffset Hans Hästbackas tankar om natur och politik.

Vi får se fågelfantasten Jörgen Palmgren ringmärka och höra örnexperten Camilla Ekblad kritisera nedprioriteringen av biologin i dagens vinsthungriga samhälle.

Hängivenheten, vetgirigheten och det enorma kunnandet som experterna besitter är av ett slag som blir allt ovanligare. Anspråkslöshet i kombination med en insikt i kunskapens många skikt genomsyrar porträtten.

Dessa experter har något sökmotorer aldrig kommer att kunna leverera: sakkunskap i kombination med livsvisdom och kännedom om större sammanhang.

En aspekt som lyser med sin frånvaro i boken är lyssnarperspektivet. Genom enstaka tidningsartiklar och återberättade lyssnarreaktioner kommer lyssnarna indirekt till tals, men jag hade gärna sett lyssnare bland porträtten.

Vad är det som får publiken att fortsätta lyssna, ringa och skriva in? De är frågor jag hade velat höra lyssnarna svara på.

Axplocket av frågor som portioneras ut boken igenom är lite roligt, men här blir det som mest uppenbart att ett radioprogram inte låter sig stöpas om till en bok.

Frågorna är så nakna och enkelspåriga utan sina frågeställare och allt kringsnack. Enstaka ”Anders brukar” eller ”Jörgen säger” i svaren förmår heller inte återskapa närvaron, tonen och stämningen i sändningarnas samtal.

Det är förstås intressant att veta att tallar kan bli hela 700 år, men det kan man slå upp. Ett mänskligt möte i direktsändning med allt vad det innebär av möjlighet, innerlighet och sårbarhet är däremot svårare att förmedla.