BOKEN: Anspråkslösa ”Inställningar” blottar otidsenlig angelägenhet – Tomas Mikael Bäck firar 50 år som poet med ny samling

Det har gått 50 år sedan Tomas Mikael Bäck debuterade som poet. Sedan dess har han gett ut mer än 20 titlar och alltid varit poesin trogen.

I den senaste diktsamlingen ”Inställningar” möter vi en bekant röst i avslappnat lekfull tappning.

Opretentiös är ett ord som återkommer i karaktäriseringarna av Bäck som poet.

Det passar även in på hans ”Inställningar”. Minnesfragment, iakttagelser och reflektioner varvas med humoristiska hugskott. Scenen skiftar från barndomens Vasa till vuxenhetens Helsingfors och landar däremellan i ett enkelt men paradisiskt sommarviste.

Det konkreta som asparnas löv och städernas geografi möter det abstrakta i form av metareflektioner om läsandet, skrivandet och minnet.

Oavsett nivå är tonen enkel, anspråkslös. Så pass att det i hög grad faller på läsaren att uppenbara vidderna och djupen.

”Inställningar” är en välfunnen titel. Den för tankarna till förhållningssätt, uttryckligen i pluralis.

Det kan också handla om att inställa sig eller att helt enkelt ställa in. Det händer att Bäck avblåser dikten, bokstavligen:

”Orubricerat utkast I dikts ställe!”

Bäck serverar en dikt per sida. Eller i alla fall ett försök till dikt. Samlingen framstår lite som en räcka tentativa ansatser. Dessa bär olika långt och ger prov på skiftande inställningar:

”På det linjerade pappersarket utnyttjar jag glupskt marginalerna, varje tom fläck. Siktet ställs in.”

Bäck räds inte tomrum. Varje dikt börjar högt uppe på sidan. Bokens övervägande korta dikter – enradingarna är många – riktar siktet mot det tomma pappret.

Nedanom orden finns det gott om utrymme för det osagda, för läsaren att fylla.

”Inställd skälvning.” meddelar en dikt. ”Vad nu då? Påstridig nog?” provocerar en annan. ”Mening och mening belamrad.” förbryllar en tredje.

Vad jag som läsare förväntas göra av detta är öppet. Hur hugad jag känner mig att inställa mig som medskapare skiftar. Ibland tänker jag att Bäck tar lite väl lätt på sin uppgift. Att det är lekfullt på ett sätt som kanske öppnar sig inåt men sluter sig utåt.

Men Bäcks poesi är också på fullaste allvar. I en dikt minns han pastellkritorna han som barn fick av sin mamma. Asken pryddes av Mona Lisa och visionen av vad han skulle åstadkomma med innehållet var på nivå med den.

Så blev det förstås inte.

Men i dikten som följer är det som om anspråken levde kvar: ”Få en bild att vara till i alla lägen?”

Kvar lever även tilltron till poesin. Bakom den skymtar motsatsen, tvivlet. I spridda glimtar tecknar samlingen konturerna av en poetik.

Bäck värnar om diktens jag, han vidhåller minnets livskraft och sentimentalitetens berättigande. Som utväg tecknar han konkretionen: ”Tingens färg och form,/ orden som inte helt/ förlorat sin betydelse.”

Det är i de metapoetiska reflektionerna Bäck känns som mest emotionellt närvarande. Det är inte barndomsminnena eller impressionerna i sig som gör hans dikter kännbara.

Det är inställningarna till dem som får dem att bränna till. Sätten att närma sig minnena och iakttagelserna, att värna om dem och ge dem ord som kanske fortfarande betyder något.

Inställningar

Det intressantaste med Bäck och hans ”Inställningar” blir för mig paradoxalt nog dess otidsenlighet.

När asparna prasslar hos Bäck prasslar asparna. Vi blir varse dem. Hur de kan låta till synes helt utan vind. Det är inte världsalltets sista aspar som prasslar. Det är inte upptakten till undergången. Det är aspar som låter, inte klimatångest.

”Brushane, hornsimpa –/ bilder av möjlighet.”, lyder en dikt. Jag upprepar ”möjlighet”. Inte utrotningshot eller övergödning eller destruktiv mänsklig allmakt.

I Bäcks poesi lyser samtidens närmast automatiserade klimatpolitiska vakenhet med sin frånvaro. Naturen får andra roller än den som vårt offer.

Frammanar frågan om litteraturens roll

Nu vill jag inte påstå att Bäck skulle vara en oetisk klimatförnekare. Och jag har heller inget emot dikt som uppmärksammar den naturkatastrof vi lever i. Hos Bäck hittar jag den bara inte. Här är litteraturen litteratur, inte underordnad vare sig etisk rättrådighet eller politisk agenda.

Med Bäck kan jag smaka på orden: hornsimpa, brushane. Jag kan se arterna framför mig i hela deras osannolika uppenbarelser. Jag kan ana mig till en möjlighet som är ordens och världens.

Är det att göra litteraturen till en eskapistisk snuttefilt, eller att värna om dess seende? I all sin enkelhet frammanar Bäcks dikter frågan om litteraturens roll och väsen i nuet.