BOKEN: Ann-Luise Bertell tecknar människans geografi

I den egna släktens historia har Ann-Luise Bertell träffat en pulsåder. Det är sorg och dy, längtan och lust, grusade förhoppningar och bortvända ansikten: Berättelser som blottar det innerst mänskliga.

Vid sidan om sitt värv som dramaturg, regissör och numera teaterchef har Bertell vuxit sig till en av Svenskfinlands största författare.

Romandebuten ”Vänd om min längtan” (2016) handlade om att utvandra, Finlandia-nominerade ”Heiman” (2020) om att stanna och den nya romanen ”Glöm bort din saknad” om att återvända.

Det är eviga teman, tagna teman, men också teman vi aldrig blir kvitt. Som hos en Moberg är det hos Bertell Amerikatrunken och världen bakom Atlanten som utgör horisonten som byn och dyn avtecknar sig mot.

Huvudpersonen och berättaren Marlene ”återvänder” från Kanada till en österbottnisk by som hon aldrig har besökt. Mamman Maria, bekant som huvudperson i ”Vänd om min längtan”, och pappan Rikard har drabbats av hemlängtan, av tanken att ”man var meningslös utan sina egna människor”.

Ganska omgående står det klart att ”de egna människorna” inte längre är deras. Byn är ogästvänlig, gyttjan äter sig in i klänningarnas spetsar, vinden får lockarna att rakna och misstänksamheten och missunnsamheten ligger tjock kring människorna de möter.

Perspektivet är genomgående Marlenes. Hon är nio vid återkomsten. Det är genom hennes vetgiriga men kringskurna blick sammanhangen framträder. Det är skymtar och aningar, skärvor av en helhet som fylls ut i takt med att hon växer och den nya tillvarons realiteter framträder.

Av direktörstjänsten på banken som pappan utlovats av sin egen numera döda far blir det inget. Huset han skickat hem pengar för att bygga är långt ifrån klart. Ladugården är ett fuskbygge där kornas juver fryser, och familjen är en visa på byn oavsett vad de gör. Spetsklänningarna är nedpackade på vinden, men inte glömda. Att de är främlingar, annorlunda, sådana som kanske tror sig för mer är ristat i byns förstenade medvetande.

Marlenes tvillingsyster Susan är med i det nygamla hemlandet, men en annan syster har blivit kvar i Kanada. Genom grannfruarnas försorg får Marlene veta att hon inte är en riktigt riktig syster. Marlenes mamma har en kläpp, en oäkting. Hon har tvättat bort läppstiftet och städat undan finhattarna, men det där med kläppen kan hon inte gömma undan. Utanförskapet är bestående. Kafferepen slutna för henne.

Med flin, blickar och gliringar upplyser byborna Marlene om att pappan inte är någon karl att räkna med. Inget får han ur händerna och åkern ser ut som ett hav i storm efter att han farit fram med plogen. Pappan är misslyckad, inte minst i mammas ögon. Återkomsten är ett haveri som söndrar familjen.

Bertell visar hur onda ”egna människor” kan vara. Hur svek smittar och fortplantar sig. Hur beroende ett barn är av sina föräldrar. Och hur mycket som ryms i ett barn av mörker, frågor, lust, list, avund och kraft.

Marlenes perspektiv bär hela romanen och det växer och lever fram till sista sidan. Hon är både berättaren och en berättelse i sig. Under romanens gång får hon konturer och former, kroppsligt och psykologiskt. Hon slits mellan mamman och pappan, de egna drömmarna och bevekelsegrunderna framträder, trotset växer, men också sårbarheten. Marlene kompliceras om och om igen.

När jag stöter på ett barnperspektiv i en roman är den första frågan som infinner sig om det är trovärdigt. I den här boken kommer jag mig aldrig för att ställa den. Bertell berättar med en sådan självklarhet och auktoritet att den typen av ifrågasättande inte får plats. Marlene är. Byn är. Berättelsen är. Bertells roman är solid och sann som bara riktig litteratur kan vara.

Bertell har jämförts med Väinö Linna, men det är ekot av de stora svenska berättarna jag tycker mig höra i hennes språk. Jag tänker på Selma Lagerlöf och på västerbottningar som P O Enquist och Sara Lidman . Sådana som vet vad platsen gör med människan. Sådana som vet att litteraturens uppgift är att teckna hennes geografi:

”Jag hade själv tvättat mommos kropp. Hon såg ut som alla de andra jag hade hjälpt henne att tvätta. Det blir tydligt hur lika vi är varandra, om inte förr så då man tvättar liken. Bara skelettet kvar nästan, inget av hullet, av köttet. Huden, blek och skör som papper, stora blånader som lyste igenom. Nästan som att se ner i vatten och tänka på allt som fanns där under. ”

Tematiskt rör sig Bertell på skelettnivå. Hon sonderar det som är botten i oss alla. Det finns något andäktigt i tonen, men inte påklistrat och kletigt, utan värdigt. Som när man vet att man förvaltar något viktigt.

”Glöm bort din saknad” är som en återkomst till de stora berättarnas stora berättelser, men den är ingen upprepning. Bertell berättar med en odiskutabel integritet, både i förhållande till föregångarna och till nuet. Hon pekar på något eget och evigt mitt i vår otåliga törst efter något nytt.

Glöm bort din saknad