BOKEN: Alfred Backa skriver underfundigt om hur Finland blev finländskt

Finland 1800-nånting: 1807–1917

En faiblesse för vad Benedict Anderson en gång benämnde föreställda gemenskaper går som en röd tråd genom Alfred Backas produktion. I boken ”Finland hundranånting: 1917–2017” tecknar han den finländska gemenskapen, medan hans ”Överlevnadshandbok för finlandssvenskar” borrar ner sig i den finlandssvenska dito. I sin komikerprofil odlar han den österbottniska tillhörigheten.

Föreställda gemenskaper är högst verksamma, emotionellt djupgående och vida spridda tankefoster som alla på något plan berörs av. Det gör dem tacksamma att driva med. Vill man verkligen gotta sig åt detta är det till 1800-talet och nationalromantikens blomstring man ska söka sig.

Det är vad Backa gör i den nya boken ”Finland 1800-nånting: 1807–1917”. Likt föregångaren ”Finland hundranånting...” är det frågan om en läcker coffee table book. I samarbete med Emma Strömberg har Backa åstadkommit en gedigen, grafiskt och taktilt tilltalande bok.

Runeberg, Topelius och Snellman är med. Likaså kejsare och generalguvernörer, lantdagens alla stånd, aktivister och undfallenhetsmän, Schauman och Bobrikov, samerna och en och annan kvinna.

Bilderna är många och väl valda, pappret är tjockt, pärmen silkeslen i handen och färgerna lite dämpat brutna, med en air av både ålder och allvar som skapar en effektiv kontrast till det skruvade innehållet: Ett anspråkslöst kopparsnitt får exempelvis upplysa oss om att Elias Lönnroth var en tidig stavgångare och en målning av drottning Victoria som barn visar att hon såg ut som en vuxen redan som fyraåring och därför var mogen ämbetet.

Varje årtal ägnas ett uppslag. Här återfinns korta notiser, en och annan annons och ibland en lite mer djuplodande text på något större tema, lite som i en dagstidning. Upplägget lockar till bläddring och ögonöppnande associationer.

Temat för boken är Finland, hur det blev en egen entitet efter 1808–09 års krig, hur man hanterade skilsmässan från Sverige och den nya relationen till Ryssland och samtidigt skapade den finländska särarten. Backa bjuder också på små glimtar från stora världen. Vi får exempelvis veta att Åbo brand rasade samma år som Ludwig van Beethoven konstaterades ”DÖ-DÖ-DÖ- / DÖD”, och att 1889 är året då både dödsstraffet för tidelag avskaffas i Finland och Alois och Klara Hitler meddelar att de har satt en liten Adi till världen.

Att den finländska nationsutvecklingen får löpa parallellt exempelvis med Napoleons framfart i Europa och turerna i slaveriets historia ger en känsla av sammanhang som ofta saknas i mer specialiserade verk. Å andra sidan blir urvalet oundvikligen mer godtyckligt.

Ändå hinner Backa med obligatorierna. Runeberg, Topelius och Snellman är med. Likaså kejsare och generalguvernörer, lantdagens alla stånd, aktivister och undfallenhetsmän, Schauman och Bobrikov, samerna och en och annan kvinna.

Engel ploppar upp titt som tätt, nästan som ett ledmotiv i det bokstavliga nationsbygget. Han tillkallas varje gång en stad har brunnit – vilket är ganska ofta – och annars också när det är stadsplanering på agendan. När Backa till slut undrar om det inte snart ska bli slut på vita pelare och gul målarfärg är man redo att undra med honom.

För Åbolänningar är det lite kul att ”konceptet” Åboromantik får rum i boken. Att Backa väljer att presentera begreppet folksjäl i aboensisk tappning ger en intressant ingång till tidens kanske mest bärande och spridda tanke – lika angelägen i Åbo som bland germanerna.

Beträffande Runeberg nöjer sig Backa inte med att notera hans bedrifter utan skaldar vidare själv. Det är med Fänrik Stålsk rytm han förkunnar att han i boken berättar en saga om hur ”Vi stöptes ej av ödets nyck / utan av ryss-eliten. /För det blir endast under tryck / en diamant av skiten.” Längre in i boken tar han fram rödpennan och redigerar ”Vårt land”. Och visst kan man ju hålla med om att det är rätt så klumpigt diktarhantverk med en fullständigt meningslös upprepning direkt på första raden.

Leken med genrer är bland med det underfundigaste i boken. Dödsannonser varvade med runometer och torra notiser visar att Backa har säker hand med stilistiska dimensioner. Mycket av humorn hänger på språket. Det är givet att man kan göra sig lustig över lantdagens ”stånd”, men lite otippat att skoja till det om upptäckten av guld i Kemi 1835, ett ämne som redan länge varit känt inom kemin.

Backa tycks ha en förkärlek för småhaltande ordvitsar av typen Kemi-kemi. De tillför en lite sympatisk torrhet, kan vara rent överraskande långsökta men så där jätteroliga är de inte. När det kommer till hanteringen av kvinnor är Backa kanske inte den skickligaste komikern. Sexistiska skämt om Sveriges svek och romans med den magra skökan och Bergen-bimbon Norge varvas med ironiskt karikerade upprepningar av kvinnoföraktande föreställningar av typen: ”Asläskigt, kan en kvinna skriva böcker?” Det är lite nött och lite haltande och också lite inkonsekvent. Mot slutet är det som om Backa hade glömt att han drev med kvinnorna.

Bortsett från detta trivs jag bra bland Backas lite torra och småskeva lustigheter. Jag skrattar inte högt när jag läser ”Finland 1800-nånting”. Inte så som jag kan skratta åt humorgruppen KAJ eller åt Pleppo-killarna. Snarare ler jag i mjugg och det är en bra sak.

Backa gör sin egen grej. Han hemfaller inte åt tillkämpat publikfriande skrattjakt, utan bjuder på mycket mer än sin humor. Han påminner mig om sådant jag glömt, lär mig nytt och gör krångliga skeenden gripbara.