Blåa populister och svenska blåsippor

POPULISM. "För några år sedan gick Sverigedemokraterna mest omkring och hukade, nu bär de sina t-skjortor med stolthet".

Så säger Ann-Cathrine Jungar, finlandssvensk populistforskare verksam vid Södertörns högskola i Sverige, i en intervju i Österbottens Tidning (31.7).

Jungar beskriver hur SD med Jimmie Åkesson i spetsen betedde sig i Almedalen i juli. Det är ett segervisst parti hon beskriver, partiet som sedan 2006 har blåsippan som sin symbol.

När SD grundades 1988 fick det lite över 1000 röster i riksdagsvalet. 2010 klarade partiet av röstspärren och kom in riksdagen.

Nu går Sverige till riksdagsval i september och prognoserna visar att SD kan få omkring 20 procent – eller ännu mer – av rösterna.

Det verkar som om var femte svensk anammar en politik där invandrarkritiken är den viktigaste parollen och där man har övergått från att kalla sig ett nationalistiskt parti till att man har "en nationalistisk grundsyn". Nynazismspåren finns i partihistorien oberoende.

Det finns också många med invandrarrötter som röstar på SD. Sverige var idealet dit far- eller föräldrarna invandrade, nu tycker vissa i följande generation att Sverige har för öppen famn.

Det är många finländare som inte skulle välkomnas till Sverige om SD:s politik segrade, eftersom SD också anser att arbetskraftsinvandringen borde styras så att endast de med rätt yrke (det som Sverige har brist på just då) ska få inträde.

Finland (liksom Norge och Danmark) å ena sidan, och Sverige å andra sidan har agerat diametralt olika i fråga om inkluderandet av de invandrarkritiska partierna, och det har ofta sagts att det svenska sättet att exkludera bara späder på SD:s popularitet.

Enkel matematik: Så länge de inte behöver ta ansvar växer de. Men ger Sverige SD ansvar? Högst sannolikt inte.

Trots en stor valseger för SD i september kan regeringsbildningen bli så problematisk.

Ser vi på vad som hände med Sannf i regeringsställning i Finland blev effekten olycklig. För partiet: en sillsallad och splittring, för regeringen och landet: en regering där en handfull ministrar från ett (i nuläget) enprocentsparti har oproportionerligt stor makt.

Blå framtid som sitter i regeringen har (såsom bland andra Tommy Westerlund i Hbl konstaterat) ingen framtid, och "nygamla" Sannf får fortsätta att ånga på i oppositionen. Det trivs de med.

Det är uttryckligen så populistpolitiker vill agera.

De matas av polarisering, njuter då de får attackera dem som har makt – eftersom det finns så mycket "orättvisor" i samhället.

Att populistpartier erbjuder lösningar på strukturella problem är sällsynt, och alltför ofta får de inte heller de motfrågor och följdfrågor som skulle utkräva lösningar eller substanskunnande. De är skickliga provokatörer, och det är lätt att gå i fällan – också som journalist.

Forskaren Topi Houni (medförfattare till boken Media & populismi) har sagt så här: "När populistpartier gör sina utspel kan de vara så pass intressanta att de är svåra att undvika i nyhetsrapporteringen".

Av vilket följer: Gör man en nyhet ger man populistpolitikern synlighet, gör man inte en nyhet får populisten vatten på sin kvarn och utnyttjar situationen som en martyr.

Tänk på rumban kring Jussi Niinistös (Blå) utspel om att exkludera kvinnor från armén som en sparåtgärd. Inte ens han själv trodde på förslaget, men han lyckades få till stånd en mediecirkus och kunde som minister slå sig för bröstet: Jag kämpar för försvarets anslag.

Det må vara ett exempel på hur populism är tomt prat.

Prata kan de här partiernas ledargestalter minsann, bära ansvar är svårare.

Att komma med klatschiga formuleringar om hur allt möjligt borde vara är betydligt lättare än att vara med och skapa de kompromisser i politiken som blir ett förverkligat samhällsbygge.

Populister resonerar i termer av vi mot dem. De som håller med är vi.

Makten/eliten är dem. Invandrarna är dem. Muslimerna är dem.

Det som är riktigt farligt med populismen är att det här sättet att tänka undergräver demokratin.

Eller såsom Jyrki Katainen (som EU-kommissionens vice ordförande) sa i en intervju i november 2016 i Politico.eu: Populismen är det civiliserade samhällets undergång.

Oron för växande populistpartier i flera EU-länder var (är) stor och just då var man rädd för hur Marine Le Pens understöd i Frankrike växte.

Ironiskt nog utkom intervjun med Katainen samma dag som USA räknat röster och Donald Trumps valseger förkunnades.

Tillbaka till Finland. Det som Blå framtid har gjort i finsk politik har i varje fall inte gynnat partispillran Blå framtid, snarare har politiken spelat Sannf i händerna.

En annan effekt har varit den invandrarkritiska inställning som har smittat ned regeringen och bland annat skärpt den asylpolitik som redan innan var sträng.

Så kan Finland föreslå någon metod för hur Sverige borde agera eller hantera sitt starka populistparti? Tveksamt.

Även om SD skulle nå upp till 20 procent av rösterna tror inte Ann-Catherine Jungar att partiet finns i Sveriges nästa regering. Jungar hänvisar till den svenska blockpolitiken och tror på en minoritetsregering.

Lätt blir regeringsbildningen inte. För är "vi" inne är de andra helt ute, och blir "vi" utanför har de andra behandlat "oss" fel.