Biskopens påskhälsning: Världen behöver hoppfulla handlingar

”Vet du var Gud är i allt det som sker i Ukraina?”

Jag fick frågan vid ett kaffebord.

Det blev tyst en lång stund. Så tyst att ljudet av kaffekoppen hördes när jag lade ned den på fatet.

Den 24 februari glömmer vi inte.

Det var då Ryssland anföll det självständiga Ukraina och inledde ett orättfärdigt anfallskrig i Europa.

Sedan dess har många dött och mångfalt fler flytt undan kriget.

Sedan dess har stater och kyrkor runtom i världen fördömt kriget, dock inte den ryskortodoxa kyrkan som i stället förenat sig med den ryska staten och nu utnyttjas för dess syften.

Vi är många som frågar: var är Gud i allt det som sker?

I påskens händelser blir det tydligt att Jesus inte vek undan lidandet och döden.

Han stod emot frestelsen att gifta sig med makten och staten.

I stället delade han människors lidande och utsatthet.

Då Jesus bar korset på sina axlar var han fullständigt närvarande i lidandet.

Vägen förde Jesus till den punkt där han ställde samma fråga som många ukrainare idag: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Var är då Gud i allt detta?

Personligen tror jag att Gud är i Guds rike och eftersom Jesus sagt att Guds rike är mitt ibland oss, ja inom oss, så hör Guds närvaro i världen och våra liv på ett förunderligt sätt samman.

Vi har del i Guds kärlek och vi är kallade att leva i kärlek, inte för vår egen skull, utan för att Guds rike och närvaro ska bli påtaglig bland dem som lider, saknar och sörjer.

Vad kan vi då göra för att synliggöra Guds närvaro?

Vi som är bristfälliga, ibland tvehågsna, och ibland bara ser vårt eget bästa.

Vad kan vi göra?

Vi kan inte rädda världen, vi kan inte stoppa kriget men det vi kan göra är hoppfulla handlingar.

Sådana som ger tro på en framtid också i situationer som mänskligt sett är svåra och ter sig omöjliga.

Sådana som kriget i Ukraina.

Varje utsträckt hand till hjälp, varje gåva som ges för att lindra nöd, varje dörr som öppnas för att ta emot dem som flyr och varje bön som bes för fred och försoning, är ett vittnesbörd om Guds närvaro.

Att Guds rike är här.

Att Guds kärlek delar lidandet och visar sig i barmhärtighetens handlingar.

Därför ska vi på det sätt vi kan, göra hoppfulla handlingar.

För ju fler hjälpande och bedjande händer som förenas, desto mer blir hoppet synligt.

Därför dristar jag mig till en hoppfull bekännelse.

Jag tror att Gud finns där mitt i lidandet.

Att Gud finns där precis som Gud finns här mitt ibland oss.

Att Gud finns där och att kärleken och freden en dag ska segra.