Bilfärjan m/s Skandia

ÅU-läsarna kan vara betjänta av några klargörande kompletteringar och korrigeringar av den populärt hållna, svepande Skandia-texten i onsdags (17.6). Det är riktigt att Matkahuolto Oy senhösten 1954 grundade Autolautta Oy, hemort Åbo, för att skaffa en egen, tidsenlig bilfärja. Primus motor bakom var dock bussbolagens intresseorganisation Linja-autoliitto. Initiativet, där även andra bilorganisationer var med, var riktat mot de sedan 1918 i kartell samseglande rederierna Bore, FÅA & Svea.  Dessa höll sig med omoderna fartyg som kunde hantera passagerarnas bilar endast med  den föråldrade  bom-vinsch-över-relingen -metoden. Att även statsbolaget Pohjolan Liikenne skulle ha visat ägarintresse för Autolautta Oy är en för mig ny uppgift. Åtminstone på Autolautta-aktiernas provteckningslista,  med de sista noteringarna från vårvintern 1955, finns Pohjolan Liikenne inte.

Autolautta Oy skaffade aldrig något eget fartyg;  det stämmer. Ett franskt anbud om ett nybygge förelåg dock. De samseglande spred i januari 1955 en dimridå genom att i ett pressmeddelande låta förstå att de "överväger" att skaffa moderna fartyg som tar hänsyn till bilisternas önskemål. Meddelandet hade önskad verkan; intresset för att teckna Autolauttas aktier ebbade ut och de samseglande fick tid  att vrida och vända på frågan om biltransport.

I december 1955 fattades sedan det klavbindande principbeslutet att gå bilisterna tillmötes genom att alla tre skulle bygga var sin "bilfärja" - av fel typ, skulle det visa sig.  I väntan på att de tre fartygen skulle levereras grundade man våren 1957 Siljarederiet som ett provisorium.  Tanken var att Silja under väntetiden skulle ta hand om det ökade behovet av biltransporter med konventionellt second hand -tonnage. Så skedde.

Det första fartyget i serien på tre nya "bilfärjor" beställde Hans von Rettig för Bores del redan i september 1956 enligt typrekommendationer från FÅA. Som alla Åbobor vet blev s/s Bore ingen regelrätt bilfärja med hellångt, genomkörbart  bildäck med för- och akterport. Förvisso en ro-ro -båt vad gäller bilhanteringen, men typologiskt endast en sk. sidomatad garagebåt med relativt liten bilkapacitet.  Bore levererades rejält försenad i april 1960.  Sveas och FÅA:s  motsvarande, lika gammaldags,  enheter kom några år senare.

Mitt i väntan på de tre "bilfärjornas" leverans hann  dock ålänningen Gunnar Eklund slå till i juni  1959 med gamla s/s Viking (ex Dinard) som gjorde stor succé med transport av passagerare och deras bilar i ro-ro -stil! Svenska Slite-bolaget kom med i spelet en vecka senare, med framgång även det.  Nu insåg de samseglande att endast radikala motåtgärder kan hjälpa; det måste bli en "riktig" bilfärja och det snabbt.  Second hand -marknaden gav inget, så det fick bli ett nybygge, blivande Skandia, från Wärtsiläs Helsingforsvarv Sandviken.

Beträffande Skandias huvudmotorer -  enl. ÅU-texten av märket Sulzer -   kan kanske den  anmärkningen göras att de tillverkades av Wärtsilä, men på Sulzers licens. Om de fyra hjälpdieslarna  säger ÅU inget. De var dock helt av Wärtsiläs egen konstruktion och var med om att lägga grunden för företagets senare framgångar på motorområdet.

Om Skandias sista resa uppger ÅU-texten att hon fick "grundkänning" och "sjönk vid Azorerna" under bogsering över Atlanten.  Det stämmer att Skandia, som den venezolanska ägaren 1974 omdöpt till Isla de Cubaqua, bogserades 1986 från Venezuela till en ny ägare i Grekland. Men assuradören Lloyd´s haverirapport nämner inga grundkänningar utan endast hårt väder. På morgonnatten 14.4.1986 var vinden NNV och uppe i 8 beaufort med över fem meter höga vågor. Ex Skandia började ta in vatten i maskinrummet som till sist inte mera kunde länspumpas.  Den holländska högsjöbogseraren måste kapa bogserkabeln. Om haveriplatsen nämner LLoyd´s endast  latitud & longitud (32.38.9 N / 19.09.3 W) som jag som lekman, med tillgång endast till hembibliotekets världsatlas,  får till ca 1.000  km någorlunda rakt västerut från Madeira.  Där sjönk ex Skandia. Systerfartyget  Isla de Coche,  Siljarederiets ex Nordia från 1962,  som bogserades samtidigt,  klarade sig till Pireus.

Pekka Sörensen

Pargas