Bevare oss från estetisk enfald!

För några veckor sedan såg jag ”Kupé nr 6” och fortfarande går jag runt med scener och bilder från filmen på näthinnan.

Det är sällan som konstupplevelser förmår dröja kvar i mitt medvetande så länge som Juho Kuosmanens filmatisering av Rosa Liksoms roman. Intrycken är så många, uppmärksamheten så splittrad och minnet kort.

Mycket gott kan och bör sägas om ”Kupé nr 6”, men anledningen till att jag inte kan och vill släppa den är att den är så ful. Sönderkörda Lada-bilar, gudsförgätna tågstationer i olika grader av förfall, otymplig elektronik och fula kläder som sitter sanslöst dåligt trängs på duken.

Kameran är närgången. Den ryggar inte för något, och den rättar inte till något. När man äntligen når Murmansk och kusten är det inte bara huvudpersonens efterlängtade hällristningar som lyser med sin frånvaro, utan också landskapets storslagna skönhet.

Det hade varit en så uppenbar möjlighet, en kompensatorisk förlösning, men genom Jani-Petteri Passis lins skymtar bara en sned horisont genom en grå dager, mestadels skymd av Seidi Haarla i hopplös täckjacka.

Hon har påsar under ögonen, en valhänt och lite klottig kajalrand som inte gör någon nytta och smutsigt hår filmen igenom. Först funderar jag bara på när hon ska få tillfälle att tvätta det, sen accepterar jag sakta att det kommer att förbli smutsigt för att slutligen inse att det måste vara det.

Att få betrakta en människa – en kvinna – som inte är stöpt i Hollywood-mall, sminkad till tänderna och filtrerad till porslin, är det som blir filmens förlösning för mig. Att bli påmind om hur talande ett ansikte är som har hela sin teckenarsenal intakt är en sällsynt ynnest i Instagram-fasadernas tidevarv.

Det är förståeligt att det finns starka kommersiella intressen i att vi fortsätter vara missnöjda med vårt utseende och jaga ouppnåeliga ideal. Men att intelligenta, fullvuxna kvinnor öppet viker sig under snäva och orimliga krav på skönhet och ungdom är svårare att ta till sig.

Det är med sorg jag läser om de rikssvenska författarna och mediaprofilerna Åsa Linderborgs, Nina Björks och AnnHeberleins sorg över att åldras och förlora sin skönhet. Inte för att jag själv inte skulle vara fåfäng och oberörd av mitt åldrande, utan just för att jag är det.

Alla tre är intellektuella kvinnor som i någon mån har haft betydelse för mig och vidgat min bild av vem som kan och får ta plats och ton i offentligheten.

Samtliga torde de också ha verktyg att genomskåda de kommersiella, patriarkala och psykologiska strukturer som får oss att tro att en kvinna måste vara vacker. Men istället skyltar de med hur de har internaliserat skönhetskraven genom att öppet sörja att de inte kan leva upp till dem.

Kanske borde jag applådera deras uppriktighet. Men jag är bara ledsen. Över självföraktet, kvinnoföraktet, åldersrasismen och den estetiska enfalden.

Hur intetsägande är vi inte utan våra porer, påsar, rynkor, skuggor och valkar? Hur likriktad är inte all den ”skönhet” vi bombarderas av från alla håll? Hur fattig är inte en värld där bara de unga och vackra får synas?