"Betydelsen av klinisk undersökning blev central – alla som skulle bli läkare måste undersöka sjukhuspatienter" 

Vemdå?

William Osler har kallats den moderna medicinens fader i en något långsökt analogi med Hippokrates som kallas medicinens fader.

Trots att dagens värld kanske inte helhjärtat och unisont erkänner Osler som den modern medicinens fader, visar epitetet i alla fall att Osler var en betydelsefull gestalt inom den moderna medicinen.  Minsann värd en kolumn i dagens ÅU.

Trots att man i alla tider har haft eskulaper av olika art som av folket ansetts kunna lindra och bota sjukdomar och trösta sjuka människor, var läkekonsten allt annat än en på vetenskap och erfarenhet baserad metod före de stora bioupptäckternas tid i mitten av 1800-talet.  Tidigare skötte kvacksalvare och schamaner om sjuka människor.  Under första hälften av 1800-talet var det vanligt med olika terapier för att bota och lindra – homeopati, elektroterapi, växtterapi, balneoterapi och vad allt.  Mycket av detta var rena kvacksalveriet som erbjöds av mer eller mindre penningsugna personer.

För att bli kvitt detta missförhållande grundades USA:s första medicinska vetenskapsförening, American Medical Association, AMA, år 1847.  (Åbo Läkarförening grundades förresten år 1858).  AMA tog sig an att utbilda läkare enligt en läroplan byggd på vetenskap.  Den moderna medicinen tog avstånd från trolldom, schamanism och annan religiös chauvinism, den skulle bygga på vetenskap och på den Hippokratiska eden, och läkaren skulle bete sig värdigt mot sina patienter.

I denna brytningstid mellan folkmedicin och medicin byggd på vetenskap föds William Osler år 1849.  Tiden hade blivit mogen för en man av hans kaliber att träda fram.  Han genomförde betydande reformer som kom att påverka läkekonstens utveckling.  Han framhävde och lärde själv ut betydelsen av ”bedside manners”, hur man ska bete sig vid den sjukes bädd – med omsorg, uppmuntran och medmänsklighet.  Samtidigt tog han steget bort från föreläsningssalen till patienten – det var där inlärningen skulle ske, bedside.

Betydelsen av klinisk undersökning blev central – alla som skulle bli läkare måste undersöka sjukhuspatienter.  Målet var att komma till en diagnos för att kunna genomföra kausal terapi.   På sätt och vis var William Osler föregångare till det som idag kallas evidensbaserad medicin, ett begrepp som myntades först på 1990-talet.

Osler genomförde också en annan reform som står sig än idag.  Läkare i utbildning måste bedriva kliniska studier på sjukhus under ett antal år.  Alla som ska bli specialister eller subspecialister måste arbeta och studera på sjukhus, vid och hos patienten. Man kunde inte längre blir läkare per korrespondens eller bara genom att sitta på föreläsningar.   I dagens värld är sådana kliniska studier en självklarhet.

Osler var en läkare som var synnerligen självmedveten om sin ställning, och trots att han förespråkade många dygder hos läkare, sägs det att han inte själv kanske var alldeles immakulat i detta avseende.  Måhända har han, genom att inte påpeka i utbildningen vilka svagheter och frestelser yrket kan medföra, bidragit till läkarkallets förfall med ständiga fall av skandaler och exempellös girighet.

Osler dog i sviterna av spanska sjukan, influenspandemin som nådde honom 29.12.1919, då han var 70 år gammal.

Robert Paul

docent i internmedicin