Beslutet om varg eller inte är en politisk fråga och har inget med genetiken att skaffa
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Angående vargarna i Finland förklarar jaktchefen Jörgen Hermansson (ÅU 18.10.2018) med ett synnerligen kryptiskt och byråkratiskt språkbruk att ”statusen för gynnsamt bevarande är en vetenskaplig definition, som inte går att ändra med ett politiskt beslut”.
Vad den genetiska mångfalden beträffar har Hermansson säkert rätt.
Men grundfrågan är varför det över huvud taget ska finnas varg i vårt lands bebodda och brukade områden.
Där mänsklig bebyggelse har brett ut sig och åkrar röjts, där man har husdjur ute, där barn och äldre rör sig längs vägar och i skogarna, passar vilda och farliga djur inte mera in. Och det har faktiskt gått mycket bra i över hundra år utan vargar.
Beslutet om varg eller inte är en politisk fråga och har inget med genetiken att skaffa. Miljöproblemen på jorden och mänsklighetens utmaningar är enorma: klimatuppvärmning, hotande råvarubrist, plast- och andra föroreningar i havet för att nämna några.
Från naturens synpunkt vore det ju bäst om människan inte alls hade etablerat sig på jordklotet, men nu finns hon och borde i eget intresse ta hand om sin livsmiljö.
Att det skall finnas vargstammar i södra, sydvästra och västra Finland är däremot ett oförsvarligt beslut som är både oekonomiskt och oekologiskt.
Men det är ett politiskt beslut, som kan ändras. Ingen naturlag! Och våra naturvårdande myndigheter borde se till människornas bästa och inte i eget intresse – vargen ger ju arbete för forskare, radiohalsbandstillverkare, skadeståndshandläggare, informatörer och en marginell grupp som livnär sig på vargturism – ivra för en livskraftig vargpopulation.
Det enda rationella vore att skjuta alla vargar i vårt land och därefter hålla vargen borta genom fri jakt.
Då hade vi den situation som rådde under största delen av 1900-talet. Varför odla oändliga konflikter och problem när det finns en lösning?
I Belgien, EU:s hemland, finns knappast några vilda vargar. Märkligt – inte sant?
Jan-Erik Ingvall
Helsingfors