Bättre sent än aldrig

Under denna sommar har vi haft mer diskussion om rasism än på många år i Finland. Orsaken är Sannfinländarnas deltagande i den nya regeringen, och de avslöjanden som gjorts gällande flera av partiets ministrar.

Vilhelm Junnila tvingades avgå på grund av kopplingar till högerextrema grupperingar och nazistsymbolik i sin egen kommunikation, och nu har även Riikka Purras kommentarer på Jussi Halla-ahos gamla blogg Scripta publicerats. De cirka 15 år gamla texterna uppgår till cirka 160 000 tecken, en mindre roman, och innehållet är djupt rasistiskt.

Sannfinländarna är ett parti som ända sedan Jussi Halla-aho blev vald till partiordförande byggt sin politik helt och hållet på främlingsfientlighet, rasism och motstånd mot migration.

Partiet har inte längre så mycket att säga i någon annan fråga, och vad gäller den ekonomiska politiken är det inte längre någon som kan säga vilken skillnaden mellan Sannfinländarna och Samlingspartiet är.

Det är dock ett underligt misslyckande att diskussionen kring partiets ideologi förs först i det skede som sannfinländarna redan sitter på de mest centrala maktpositionerna i samhället.

Varför har inte medierna synat Purras gamla texter tidigare? Varför var inte Purra tvungen att svara på frågor gällande partiets centrala politikers användning av nazistsymbolik redan under riksdagsvalet? Skulle det inte ha varit bra att även väljarna fått denna information innan de röstade?

Det är förstås bättre att diskussionen förs sent än att den aldrig förs. Centralt är dock nu att fokusera på vad vi vill att denna debatt utmynnar i konkret.

Gemensamma ställningstaganden där man talar om nolltolerans mot rasism är inte mycket värda om de inte leder till förändringar i den politik som förs. Följande tre frågor anser jag bör lyftas upp som konkreta exempel på förändringar som debatten bör leda till:

För det första, en förändring både i retorik och politik inom Sannfinländarna. Sannfinländarnas tredje vice ordförande är dömd tre gånger för hatbrott. Riksdagens sannfinländska talman har likväl en dom.

Partiets andra vice ordförande har talat på samma evenemang arrangerat av högerextrema grupperingar som Junnila och bland annat kallat asylsökande för lata djur.

Partiets europarlamentariker har upprepade gånger uttalat sig rasistiskt och är dessutom dömd för misshandel och sexuella trakasserier av en kollega i riksdagen.

Vad betyder nolltolerans mot rasism i ett sådant parti? Det är det ingen som kan förstå, och för att nolltoleransen verkligen kan betyda något förutsätter det att både politiken och retoriken inom Sannfinländarna drastiskt förändras. Det verkar de inte ha några som helst planer på.

För det andra måste nolltolerans mot rasism innebära stora revideringar av regeringsprogrammet, speciellt vad gäller invandrings- och integrationspolitiken.

Åtgärder som planerna på att skilja åt invandrarnas socialskydd från det som ges till dem som bor permanent i landet och nya krav på ”medborgarskapstest” som villkor för medborgarskap, ger uttryck för en politik där man förstärker strukturell diskriminering och söker skapa en slags andra kategori av invånare i Finland.

För det tredje måste regeringen vara beredd att involvera dem som har sakkunskap och erfarenhet av rasism och strukturell diskriminering i det finländska samhället.

I den arbetsgrupp som regeringen efter skandalerna grundade för att förbereda åtgärder mot rasism och diskriminering sitter inte en enda person med invandrarbakgrund. Där sitter inte en enda person som forskat i ämnet och inte en enda representant för medborgarsamhället.

Sådana här misstag har inte regeringen efter alla dessa skandaler råd att göra, om de vill att nolltolerans mot rasism verkligen ska betyda något.