Bättre processer kring sexuella trakasserier kräver att man medger nuläget – varför är det så svårt för ÅA att medge att processen har gått dåligt?

Sexuella trakasserier vid ÅA. Jag skriver denna insändare för att korrigera vissa osanna påståenden som Åbo Akademi 28.9. i ÅU uttryckte som reaktion på en nyhet publicerad dagen innan.

Nyheten behandlade den bedrövliga processen inom Åbo Akademi efter att jag blivit utsatt för sexuella trakasserier av en kollega i maktposition.

Det är svårt för mig att förstå varför det är så svårt för ÅA att medge att processen har gått dåligt, be om ursäkt och berätta att man förbättrar.

I stället kommer man med bortförklaringar och osann information.

Först och främst är det förfärligt att denna diskussion ska ske i medierna.

Åbo Akademi har inte haft lust eller tid att göra något åt att rätta till fallet på åtta månader när jag bett om det internt, men i offentligheten reagerar man direkt.

För det andra är det intressant att personen från ÅA som kommenterar ännu tre dagar tidigare skrev till mig att hon ”har inte riktigt hela bilden [angående fallet och processen] klar” eftersom hon kommit med mitt i processen.

Så här säger hon i ÅU:

”Vi vidhåller att arbetsgivaren under hela processen har agerat utan dröjsmål.”

Är åtta månader utan några som helst lösningar på situationen ”utan dröjsmål”?

Även utredaren har under processen sagt att hon ”beklagar att det har dröjt så länge”.

Beslutet att inget görs på våren tog nästan två månader, och innan det hade jag redan frågat efter hjälp i nästan en månad.

Slutligen lovades beslutet inom en vecka och det tog två veckor.

I maj lovades en diskussion som ordnas i oktober.

”I ett tidigt skede av denna kedja av händelser har vi erbjudit företagshälsovårdens tjänster och olika former av samtal i samband med utredningen om anmälan, inklusive stödperson.”

Detta stämmer inte.

Ingenting av dessa har erbjudits (förutom en diskussion som efteråt avbokades).

Om man påstår att man har erbjudit hjälp måste man kunna bevisa det, annars är det bara en lögn.

”Anställda som utsatts för osakligt bemötande och trakasserier kan få stöd av arbetarskyddsombud och huvudförtroendemän, personalavdelningen och av företagshälsovården.”

Man har varken berättat om eller erbjudit något av dessa i mitt fall.

”I det här fallet har de stödfunktioner vi erbjudit tyvärr inte upplevts vara tillräckliga.”

Eftersom ni vid ÅA inte erbjudit något och inte heller gjort något för att lösa situationen på arbetsplatsen, ge mig stöd eller fördöm trakasserarens agerande.

Nu ger man signalen att sexuella trakasserier är OK, då ingen sagt åt trakasseraren att han gjort fel.

”Chefen för enheten har varit aktivt engagerad för att de som berörs, och hela arbetsgemenskapen, ska ha arbetsro.”

Stämmer inte.

Ingen från ÅA-ledningen var i kontakt med hen under hela våren eller sommaren.

”Vi har också ett samarbete med en utomstående sakkunnig.”

Ja, efter att jag under sju månader krävt att ens en (!) människa som vet ens något om sexuella trakasserier är med i processen.

Detta berättar också att inga sådana personer fanns (finns) inom ÅA.

Inga möten med personen i fråga hade hållits då ÅA konstaterade detta i ÅU.

”Den oberoende utredningen görs utförligt.”

Jag hördes under en timme och den andra utredaren satt på tåget där samtalet avbröts hela tiden.

Inga preciserande frågor ställdes efteråt.

Jämställdhets- och arbetsrättssakkunniga har kritiserat beslutet.

Jag skulle därför vilja höra ett svar på dessa frågor:

Anser ÅA att bemötandet och processen har varit saklig?

(HR, det vill säga personalavdelningen) har t.ex. uppmuntrat mig till att inte anmäla då det kan leda till att trakasseraren blir missnöjd och stämningen på arbetsplatsen blir dålig)

Har detta varit det bästa ÅA kan göra?

Skulle man göra det om på nytt på samma sätt?

Bortförklaringar och osanna påståenden gör det här bara mer pinsamt för Åbo Akademi och får mig att må värre.

De påstår ju att jag egentligen borde ha nöjt mig med denna usla behandling och process.

För att kunna förbättra processer krävs det att man först medger att det gått fel.

Att be om förlåt för processen och det som gått fel skulle vara ett första steg – efter det krävs ökad kunskap angående sexuella trakasserier och bättre processer.

Saara Ilvessalo Universitetslärare vid Åbo Akademi (åtminstone tillsvidare)