Bästa nästa!

I befolkningsgrupper med ett starkt socialt kapital, som hos oss finlandssvenskar, lär det lätt uppkomma olika Bäste broder-nätverk.

Kontakter och vänskapsförhållanden kan då förvrida konkurrensen på marknaden, påverka tillsättningar av tjänster och utnyttjas då politiska beslut förbereds.

Rättvisans gudinna framställs ofta med en våg i handen och en bindel för ögonen. Det skall symbolisera opartiskhet: inför lagen skall vi alla behandlas lika. Det här idealet gäller för all myndighetsutövning i en rättsstat: något som invånare i vårt land med en annan bakgrund tyvärr inte alltid får uppleva.

Opartiskhet är ett viktigt ideal, men i de allra flesta fall tror jag inte att en bindel för ögonen är det bästa alternativet till korruption och Bästa broder-nätverk. Hellre skall vi sträva efter att verkligen se varandra som de unika människor vi är.

Liknelsen om den barmhärtige samariern är en nyckeltext då det gäller att förstå vad Jesus ville lära oss om medmänsklighet. Prästen och leviten som gick förbi den slagna mannen representerar alla oss som genom sitt yrke och sina värderingar borde ha hjälpt – men allt för ofta låter bli. Samariern var en främling, ofta föraktad av det judiska folket, men det var han som visade sig vara våldsoffrets nästa.

Samariern såg mannen och vad han behövde, berördes av honom och berörde honom. Fokus läggs ofta på hjälpen då berättelsen tolkas, och bra så, men jag tror vi också behöver inse betydelsen av att verkligen se – och lyssna in – varandra. Ett sådant seende gör det omöjligt att behandla en medmänniska bara som ett nummer i mängden, eller bara som representant för en viss typ av människor.

Vi kan också svänga på perspektivet. Jag tror att de flesta av oss har erfarenheter av vad det betyder då någon verkligen har sett oss för den vi är. Det kan vara en familjemedlem, en vän, en arbetskamrat eller en lärare. Men vi har antagligen också motsatt erfarenhet av att bli bemött med klichéer och fördomar.

Under min första kväll i Reservofficersskolan pratade jag svenska med en vän som liksom jag kommit från Dragsvik. En tvåmeter lång officerselev med rakad skalle sade då högt i rummet på finska: ”Jag vet inte varför, men jag kan inte tåla att höra svenska.” Det skapade onekligen olust inför de kommande tre månader som vi skulle bo och leva i samma utrymmen.

Då jag ett par månader senare blev utskälld inför hela plutonen av vår chef för något som jag definitivt inte var orsak till, var det emellertid denna samma kille som höjde sin röst till mitt försvar. Hade han sett mig? Det vill jag tro – och jag såg definitivt på honom med andra ögon.