Barn och barns delaktighet – söndagsskolan som exempel
I FN:s konvention om barnets rättigheter från 1989 anges vid sidan om andra rättigheter barns rättighet till andlig utveckling.
Med utgångspunkt i denna konvention har barn och ungas delaktighet i gudstjänst och kyrka både kommit att aktualiseras och diskuteras. Strävan att verka för barns delaktighet i gudstjänst och
kyrka sammanfaller även med en allmän ambition att med utgångspunkt i en demokratisk grundsyn skapa denna delaktighet.
Gemenskapstanke
Den huvudsakliga bakomliggande orsaken till delaktighetssträvandena är samtidigt den ekumeniska och liturgiska rörelsen och det kyrko- och gudstjänsttänkande dessa rörelser har fört med sig.
Tänkanden som också tar sig konkreta uttryck i många gudstjänstrum. Medan gudstjänstrummen i lutherska kyrkor tidigare ofta påminde om en lärosal uttrycker de numera i högre grad en gemenskapstanke. Så exempelvis genom justering av gudstjänstrummets möblering eller att gudstjänsten firas i någon av kyrkans mindre kor.
Inre och yttre delaktighet
Samtidigt som ordet delaktighet numera används flitigt och har en positiv laddning kan begreppet också problematiseras eftersom innebörden skiljer sig åt beroende på sammanhang och underliggande synsätt.
I teologisk mening behöver exempelvis en yttre praktisk aktivitet inte vara nödvändig för uppkomsten av delaktighet, det kan nämligen här också handla om delaktighet i andlig mening, det vill säga en delaktighet som inte behöver manifesteras i det yttre.
Som praktisk teolog intresserar jag mig för båda dessa sidor, det vill säga både det inre och det yttre. Min nuvarande forskning sätter särskilt fokus på underliggande (implicita) synsätt, närmare bestämt kunskapssyn och kyrkosyn i direkta och indirekta delaktighetsstrategier och dess konsekvenser för barn, gudstjänst och kyrka. Jag tar fasta på tre förekommande strategier som tänks skapa delaktighet.
Dessa strategier flyter delvis in i varandra och framträder extra tydligt i den evangelisk-lutherska kyrkotraditionen som bland annat präglat Finland och Sverige.
Tre strategier
I den första strategin tänks förberedande undervisning vara avgörande.
Barn anses här först på sikt kunna bli fullt ut delaktiga i gudstjänsten. På samma sätt som det kan vara svårt att vara medspelare i en fotbollsmatch om man inte känner till reglerna och det specifika språket kopplat till fotboll tänker man sig här att det också ifråga om gudstjänsten krävs specifika kunskaper för att man ska kunna delta på ett meningsfullt sätt. Här har söndagsskolan blivit ett viktigt redskap.
I den andra strategin tänks inte vägen till delaktighet vara förberedande kunskaper utan istället förenkling. Förenklade gudstjänster med ett nedmonterat ”kyrkligt språk” tänks alltså här vara bästa sättet att främja barns delaktighet.
I den tredje strategin tänks en socialisering in i den vanliga gemensamma gudstjänsten och ett flitigt gudstjänstfirande från tidiga barnaår vara det givna sättet att skapa delaktighet eftersom språk och kunskap som möjliggör delaktighet, här tänks erövras i och genom själva gudstjänsten.
Söndagsskolan i olika tider
Vi ska titta närmare på söndagsskolan i olika tider då det är ett bra exempel på att en aktivitet till hjälp att skapa delaktighet samtidigt kan rymma olika underliggande synsätt.
I det gamla bonde- och enhetssamhället förväntades hemmen ta ansvar för barnens kristendomskunskap.
Från och med mitten av 1800-talet kunde man dock inte längre på samma sätt räkna med att föräldrarna verkligen tog detta ansvar. Det är i denna situation som behovet av söndagsskola kom att växa fram.
Fröet till söndagsskolan kan i nordisk kontext härledas till pietistiska och herrnhutiska kretsar. Den kom sedan att etableras inom väckelserörelserna och samtidigt fungera som en slags motrörelse i förhållande till enhetskyrkan. Detta blir särskilt tydligt i ett svenskt perspektiv. Med tiden kom söndagsskolan dock även att bli en del av denna statligt reglerade kyrka.
Olika varianter
Den tidiga söndagsskolan var i hög grad erfarenhetsbaserad. I väckelserörelserna likande söndagsskolan konventiklarna (möten med bön och bibelläsning) och i den lutherska statskyrkligheten liknande söndagsskolan den allmänna gudstjänsten, men i miniformat.
Genom söndagsskolorna tränades barnen alltså genom utövandet in i frikyrkorörelsens respektive kyrklighetens fromhetstraditioner och praktiker.
En annan variant av söndagsskola som åtminstone i svensk kontext gjorde sig påtaglig under andra halvan av 1900-talet utgick istället ifrån att barnen inte kunde ta till sig det kyrkliga symbolspråket. Det går här att se en förskjutning från en kollektiv kyrklighet till en individuell religiositet. Istället för att försöka träna barnen in i kyrkans tradition blev fokus här istället barnens egna livsfrågor.
Innehållet i söndagsskolan anpassades till vad vuxna bedömde att barn kunde förstå vilket innebar att man presenterade en mycket förenklad version av kyrkoåret och dess bibeltexter samt sjöng barnanpassade psalmer och sånger. Detta innebar samtidigt att barnen inte kunde delta på samma sätt som andra i den ordinarie gudstjänsten och att gudstjänsten också i förlängningen behövde förenklas om barnen skulle kunna vara med.
Utöver dessa två varianter finns det andra söndagsskoleformer som rymmer inslag av båda dessa tänkanden och som blivit vanligare på senare tid.
Synsätten förändras
Även om söndagsskolekonceptet i hög grad bygger på tanken att barn behöver förberedande skolning för att bli delaktiga i kyrka och gudstjänst har synsätten bakom skolningen som här framgått förändrats över tid.
Medan den tidiga söndagsskolan i första hand karaktäriserades av en erfarenhetsbaserad skolning baserad på en underliggande kollektiv förståelse av kyrkan (en söndagsskola som till sin pedagogiska form liknade konventiklar alternativt den allmänna gudstjänsten), skulle de underliggande synsätten och därmed karaktären på söndagsskolan förändras över tid.
Under andra halvan av 1900-talet var den förberedande skolningen i söndagsskolan i samklang med modernitetens inverkan och de underliggande synsätt det förde med sig till karaktären mer individorienterad och teoretisk med konsekvenser för barn, gudstjänst, kyrka.
Syftet med den forskning jag för närvarande bedriver är att synliggöra underliggande synsätt likt dessa då det får konsekvenser på hur delaktighetsstrategierna i praktiken faller ut. Som komplement till en debatt om delaktighet som mer ensidigt fokuserar på praktiska lösningar aktualiseras här att tillsynes snabbverkande delaktighetsrecept i vissa fall kan få motsatt resultat.
Marie Charlotte Rosenius
TD, Polin-forskare i praktisk teologi vid Åbo Akademi