Barbie tar spårvagnen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Spårvagn i Åbo. Lördagen den 2 februari 1905 höll ingenjör Oskar Schultz ett föredrag inför föreningen Åbo Teknici; staden bör satsa på elektriska spårvägar. Schultz var också drätselkammarens sekreterare. Spårvägsförslaget hade av allt att döma diskuterats redan tidigare bland föreningens medlemmar och nu beslutade man att föra saken vidare i form av en kommitté.
Redan i juni samma år togs initiativet upp i stadsfullmäktige. Man var ense om att en spårväg vore till nytta för staden och efter att ha övervägt olika modeller fattade stadsfullmäktige i maj 1906 beslut om att bygga spårvägen. Två och halvt år senare rullade vagnarna. Från förslag till leverans: drygt tre år.
Jag vet inte när man mera exakt ska inplacera upptakten till de nuvarande spårvägsplanerna, men ”början av nittiotalet” får duga som en uppskattning. Det har gått trettio år sedan dess.
I förhållande till stadens ekonomi var beslutet 1906 minst lika stort och omvälvande som det kommer att vara 2025, då nästa spårvägsbeslut är meningen att tas.
***
Under de senaste årtiondena har planerna bytt skepnad. Man har i olika omgångar tänkt om när det gäller de kommande spårvägslinjerna. Flera generalplaner har publicerats.
Den nyaste generalplanen kom i maj i år. Där finns det mesta spårvägstyckarna kan behöva. Vill man kritisera planen, så är det väl snarast för att de viktigaste parametrarna ligger djupt dolda i textmassan.
Den i mitt tycke viktigaste av dem alla finns nere på sida 111, resultatet av den samhällsekonomiska kalkylen. Den visar att lönsamheten för Åbospårvagnen kommer att vara klart mindre lönsam än motsvarande projekt i Tammerfors, Vanda och Uppsala; inte bara mindre lönsam, utan helt enkelt olönsam. Ja, till och med mycket mera olönsam än det synnerligen olönsamma ”entimmeståget”.
Det samma gäller den kommunekonomiska kalkylen. Hur man än räknar (med bland annat försäljning av kommunala fastigheter) blir de kommunekonomiska effekterna klart negativa – ganska mycket till och med.
Denna olönsamhet betyder inte att det vore kriminellt att trots allt besluta om ett spårvägsbygge. Men det innebär en mycket tung bevisbörda på dem som förespråkar bygget med allt det goda spårvägen skulle komma att föra med sig.
***
Ett klart försök att handskas med denna bevisbörda är power point-showen ”Turku on raiteilla kestävään kasvuun”, utgiven av Åbo stad, daterad 3.10.2023. Den finns uppenbarligen inte på svenska, men en rimlig översättning vore väl ”Åbo är på rätt spår mot en hållbar tillväxt”.
Det hör förvisso till kommunens uppgifter att informera om kommande planer (Kommunallagen § 29), men det står ingenstans om att staden bör – eller ens får – ge ensidig information om beslutsalternativen hur mycket stadsledningen än är övertygad om sin förmåga att se framtiden.
Det är uppenbart att staden i det här fallet har vänt sig till en reklambyrå. Texterna och bilderna i showen är till sin utformning väl igenkännbara från marknadsföringen av hudkrämer och bredband.
Några plock ur texterna: ”En växande stad utandas livskraft och dragningskraft” (tack vare spårvägen), ”bekymmerslöst liv i vardagen, i arbetslivet och fritiden” (tack vare spårvägen), ”en europeisk kulturstad som är som gjord för spårvägen”. Och så vidare.
Bilderna underbygger visionen av en tillvaro någonstans i Jehovas vittnens färglagda framtidsföreställningar med lamm och lejon sida vid sida och broschyrerna för lyxiga semesterorter där alla barn är snälla och solen alltid skiner. Pastellfärgerna dominerar. Man väntar sig att se Barbie när som helst stiga på vagnen.
Så här får det inte vara. Så här ska stadsbornas skattepengar inte användas. Det här är inte den information kommunallagen avser.
Åboborna (och fullmäktigemedlemmarna) har rätt att få balanserad information om beslutsalternativen. Också i det korta formatet.
Jan-Erik Wiik