Reportage

"Bara fördelar med regenerativt jordbruk" – nytt nätverk hjälper jordbrukare bli hållbara

Vi står uppe på en höjd och blickar ut över en lummig floddal lite norr om Pemar. Nedanför oss breder ett vackert beteslandskap ut sig runt Pemar å, som slingrar sig långsamt och lite håglöst genom den höstgrånande dalen. Långt borta nere vid stranden står en grupp kor och betar av det halvvissna gräset.

Vi är här för att mäta jordhälsa och biomassa – hur växtligheten och jorden mår – och mätningarna är en del av nätverket Savory Hub Finlands verksamhet, som uppmuntrar jordbrukare till regenerativt jordbruk.

Patricia Wikman, livsmedelskonsult från Invenire, är den som den här gången tillsammans med Johanna Jahkola står för mätningarna. Wikman fungerar som ”Regional Hub Verifier”, något som innebär att hon följer med framgången för de jordbrukare som ansluter sig till nätverket.

Jahkola föder upp Herefordkor i Urjala (tidigare Urdiala på svenska) och hon jobbar redan ingående med både ekologiskt och regenerativt jordbruk sedan flera årtionden tillbaka.

Det regenerativa är framtidens jordbruk

Regenerativt jordbruk är ett begrepp som kanske låter flummigt, men det är en trend som växer starkt och den kommer att växa sig ännu större i framtiden.

Rent konkret handlar det om att sköta betes- och odlingsmarker för att främja biodiversiteten, uppmuntra ett naturligt ekosystem och öka jordhälsan. Det här ger positiva effekter åt både djur och grödor.

– Det finns egentligen bara fördelar om man som jordbrukare går in för regenerativt jordbruk. Marken mår bättre, djuren mår bättre och ekosystemet stärks – det finns dessutom potential för större och säkrare skördar och mera näringsrika livsmedel.

I regenerativt jordbruk strövar inte betesdjuren helt fritt som i gammaldags jordbruk, utan man satsar på noggrann och anpassad betesplanering. Det innebär att det ska finnas tillräckligt med djur på ett visst område och marken ska sedan få vila tillräckligt länge mellan betningarna så att den hinner återhämta sig.

– Djuren håller växtligheten i schack när de betar, deras spillning göder jorden och när de trampar upp ängarna främjar det också växtligheten. Det ökar biodiversiteten och förbättrar jordmånen i området och minskar dessutom erosionen, säger Wiklund.

I och med ökad biodiversitet och mer naturlig gödning från djurens spillning så ökar också antalet insekter i området. Det förbättrar i sin tur pollineringen av grödor och ökar antalet fåglar – de goda följderna sträcker sig alltså långt upp i näringskedjan.

– Ett av de viktigaste målen är att ha levande och gröna betesmarker året om. Växtligheten som täcker marken binder koldioxid, medan öppen mark släpper koldioxid. Det samma gäller för de som odlar grödor. Att lämna en åker bar över vintern är det sämsta man kan göra för jordhälsan – hellre ska man så om under hösten så att en ny gröda hinner börja gro, säger Wiklund.

Korna är naturliga trädgårdsmästare

Floddalen där vi står är ett fint exempel på hur ett beteslandskap ska se ut, säger Wiklund. Marken arrenderas av köttbonden Antti Toivonen från Salmensuu gård i Sagu – en av de knappa tio gårdarna där Wiklund och Jahkola gör sina första ekologiska mätningar.

Toivonen berättar att han sedan 90-talet har försökt återskapa ett gammaldags beteslandskap på platsen.

– För mig är det viktigt hur det ser ut på mina marker. Jag vågar nästan påstå att det här är en av de vackraste dalarna i Finland, säger han.

Och visst är det vackert, trots att det är sen höst. Naturliga betesängar sträcker sig runt utspridda träd och både buskar och träd får utrymme att växa på slänten ner mot ån. Nötkreaturen fungerar som naturliga trädgårdsmästare och ingenting är övervuxet.

Men på en mikronivå kan det bli ännu bättre.

Wiklund berättar att öppna jordbrukslandskap som det här är hotade. De blir färre och färre i och med att betesdjur inte rör sig i markerna på samma sätt som tidigare.

Hon plockar fram en kvadratisk ram i metall och kastar den slumpmässigt i gräset. Jahkola sätter sig på huk med en sax och börjar klippa upp det gräs och de örter som finns i rutan. Det här är en del av uppföljningen som görs varje år.

– Vi samlar biomassan på ett slumpmässigt utvalt område för att estimera hur mycket marken producerar per hektar. Vi gör också en synkontroll på landskapet där vi kontrollerar bland annat tecken på erosion och öppen mark, säger Wiklund.

Vart femte år görs dessutom en noggrannare kontroll, där man bland annat kontrollerar vilka arter av gräs, örter och baljväxter som finns på området och då görs också mer exakta mätningar av jordhälsan.

– Mätningarna är ett måste för att vi ska kunna bevisa att metoderna ger resultat.

För att genomgående kunna jobba med regenerativt jordbruk krävs idisslare, säger Wiklund. Antingen nötkreatur, får eller till och med ovanligare djur som bison.

De jordbrukare som endast jobbar med grödor kan göra stora insatser för ett mer regenerativt jordbruk, men utan djur – egna eller andras – får man inte hela kretsloppet.

Metoderna återspeglas i köttets kvalitet

Johanna Jahkolas köttgård har långa traditioner av att tänka på naturen. Den är redan inne på fjärde generationen och i över 40 år har gården skötts utan bekämpningsmedel. Sedan 1996 är den ekologisk och de senaste tio åren har de dessutom gått in för regenerativt jordbruk.

– Det avspeglas genast i djurens välmående. De får en mångsidigare kost och äter allt från örter till ogräs. Dessutom får de skydd från väder och vind av träden som finns på betesmarken och motion och stimulans av att gå omkring – nötkreatur är nyfikna djur. Det återspeglas också i köttets kvalitet, säger Jahkola.

Wiklund säger att det regenerativa jordbruket är en komplex helhet, men att den i längden gör att verksamheten blir lättare att styra.

– När det regenerativa blir som en röd tråd i verksamheten så blir beslutsfattandet enklare, eftersom allting görs enligt det.

För Jahkolas del innebär det att hon varje dag flyttar sina kor från ett bete till ett annat. Betesområdena är en halv till en hektar stora. När betestiden är så kort som ett dygn gör att området återhämtar sig snabbare, och att områdena är såpass små gör att korna äter också annat än det bästa gräset och örterna.

– Båda sakerna hjälper biodiversiteten. Själva flyttande av korna tar mellan en kvart och en halvtimme per dag, så det är inga större insatser som krävs, säger Jahkola.

Enligt Wiklund är det både givande och beroendeframkallande att bry sig om naturen i sitt jordbruk.

– Om du gör en bra grej, så svarar naturen med att göra tio bra grejer. Så blir man fast.

"Vill att jordbruket finns kvar till nästa generation"

Lite så var det för Toivonen. Han säger att han än så länge inte förstår så mycket av det som Jahkola och Wiklund pratar om, men han vill upprätthålla biodiversiteten på sina betesmarker.

– Jag har jobbat sedan 90-talet för att det ska se ut så här och jag vill gärna att nästa generation kan ta över och förbättra det ytterligare. Jag vet inte vad det blir, men jag litar på Johanna och när jag blev tillfrågad så tvekade jag aldrig, säger han.

Wiklund säger att det hjälper att Toivonen är öppensinnad.

– Det krävs mod att våga slå sig in på den här banan, men det är givande. – Jag måste nog säga att jag får energi av att jobba för att den omgivande miljön mår bra också, säger Toivonen.

Efterfrågan på produkter från jordbruk som jobbar regenerativt ökar ständigt. Det finns uppköpare som specifikt riktar in sig på EOV-märkta produkter.

– EOV står för Ecological Outcome Verification och är en märkning som uppdateras årligen för den som jobbar regenerativt. För tillfället är suget efter till exempel EOV-märkt ull stor, säger Wiklund.

För de jordbrukare som är nyfikna på metoden finns ännu möjlighet att haka på.

– Ta kontakt med mig nu, så hinner du med till nästa vår, när projektet kommer i gång i större skala, säger hon.