Bakom arbetsrollerna

Här om dagen var jag på en försenad lillajulsfest. Medan snön yrde utanför i förra veckans stora snöfall samlades många av oss som jobbar under den återbildade kultursektorn till personalfest med buffetbord och allmänt världsförbättrande.

På menyn stod också program. Vi hade på förhand blivit ombedda att skicka in ett barndomsfoto och någon slags klurig och onödig fakta om oss själva som kollegerna inte skulle känna till.

I mindre grupper fick vi sedan först fundera på vem som var vem, efter det koppla ihop de utprintade faktalapparna med den vi trodde att de hörde till.

Båda faserna var både roliga och svåra.

Var det en blivande bibliotekschef som satt på en Volkswagen-Bubblas kofångare en sommardag för länge sedan?

Var det någon från ekonomisidan som stod i skidspåret i yvig pälsmössa i bästa 70-talsstil?

Och vem kunde det vara som är finsk mästare i juniorbandy, vem har två hästar och vem har nästan lyckats få villkor i handarbete?

Jämfört med vanliga småstela presentationsrundor var det här mycket mera givande.

Vi fick ta del av personliga minnen och barndomskontexter kopplade till fotona. Vi fick lite mera kött på benen till de personer vi mailas och möts med i arbetstecken.

Själv hade jag valt ett foto där jag fyra år gammal står på kommandobryggan till det fraktfartyg som min pappa var sjökapten på. Den kisande flickan med lyftkranar och Atlanten i bakgrunden hade koppats helt rätt ihop med mitt just namn, till och med fun fact-lappen hade hittat rätt till mig. På min textlapp stod det ”Har bott i en nunnegemenskap i Frankrike.”

Det var när jag studerade i universitetsstaden Angers jag som första utländsk och icke-katolsk fick ett rum i ett litet studerandehem upprätthållet av en nunnegemenskap kopplad till katedralen i grannkvarteret.

Till skillnad från komiska eller demoniska nunnekaraktärer som ofta förekommer i filmer och böcker var de här medelålders eller äldre kvinnorna vardagsnära typer i vanliga kläder, långt från klichéartade nunneroller.

Jag minns sœur Marie som alltid lika ivrigt slog i måltidsklockan. Jag minns den småtrumpna systern som gav de strängaste blickarna om man kom hem för nära hemkomsttiden (eller efter den!).

Jag minns sœur Dominique som lärde sig Wreeswijk -låtar på gitarr och spensliga sœur Agnès som gärna drog till med några danssteg.

Vad jag önskar att jag i min ungdomliga livshunger hade tagit mig mera tid att samtala med systrarna om deras livsval och tro!

Tiden hos systrarna i Angers påminner mig ännu i dag om att ta det andliga livet på allvar, utan att för den skull skippa t.ex. nyfikenhet, vetgirighet och allmän livsglädje.